ledare Enligt en opinionsundersökning tycker svenskarna att klimatfrågan ska lösas av omvärlden, inte av Sverige. Det är en farlig inställning.
Ingen av oss har kunnat undgå TV-bilderna. Översvämmade byar där husen rasat ner i vattnet, bilarna staplats på varandra. Skogsområden som blivit eldhav. Isen i Arktis som hastigt smälter, gör isbjörnarna hemlösa och höjer havsnivåerna.
Det räcker inte längre att vi håller tummarna för att det inte blir någon klimatkris. Krisen är redan här.
FN:s klimatkonferens COP 26 i Glasgow om en vecka ger en möjlighet att försöka reda ut om och hur jordens upphettning ska kunna bromsas. Utgångsläget är att klara Parisavtalets löfte 2015 om att vi helst bara ska bli 1,5 grader varmare. Det ser inte särskilt ljust ut.
De senaste fem årens utsläpp av koldioxid är nämligen de fem värsta i historien. Hyckleriet är utbrett. Oljebolagen plöjer ner PR-miljoner i att låtsas hållbara.
Fossila bränslen som kol, olja och gas subventioneras av jordens regeringar med 11 miljarder dollar i minuten. Några stater stänger en del av sina fossila utsläppskällor men fortsätter att subventionera andra.
Kina som svarar för 28 procent av världens koldioxidutsläpp skulle behöva stänga 600 av sina 1 000 kolkraftverk till 2030. I stället byggs nya och president Xi Jinping väntas inte komma till Glasgow.
I USA har Joe Bidens klimatoffensiv gått i baklås. En enda demokratisk senator, Joe Manchin, som är finansierad av kolindustrin, väntas rösta emot och därmed bromsa Vita Husets stora klimatsatsning, en bild av den sjuka amerikanska demokratin.
Glasgowmötet ser ut att bli ett historiskt fiasko för de stora klimatbovarna
Men klimatfrågan är inte längre bara en sifferexercis. Mer och mer handlar den om våra livsvillkor. Vem betalar kaliforniernas nerbrunna hus? Hur ska barn, vars skolgång avbrutits av översvämningar, kunna kompenseras?
9 miljoner människor dör varje år av den dåliga luft som utsläppen skapar.
Världsbanken spår att 216 miljoner i den fattigare delen av världen kommer att tvingas fly sina hemländer, om inget radikalt sker med jordens uppvärmning före 2050.
Samtidigt med de dystra prognoserna finns paradoxalt nog åtskilliga tekniska lösningar på krisen snubblande nära. Det har i dag tagits fram lovande prototyper av koldioxidinfångare. Fossilfria stålverk är på väg. Alternativa byggmaterial i trä i stället för cement finns och fungerar, men en konservativ byggbransch vågar inte riktigt ta steget ut i det nya. Grön vätgas verkar vara en mer än lovande ny energikälla. Genmodifierat foder kan få korna att prutta avsevärt mycket mindre farlig metangas än idag.
För att det här och andra lösningar ska lämna laboratorierna och komma ut i verkligheten behöver vi en målmedveten statlig industripolitik i nära samarbete med ett näringsliv, som inte bara drömmer om snabba börsvinster.
Sådana konkreta färdplaner för omställningen saknas ännu så länge i vårt land, även om politiken börjat vakna.
Miljöpartiets satsning på två områden inför valet – klimatet och större rättvisa – har avfärdats i debatten. Men frågorna hänger faktiskt intimt samman.
En hållbar omställning måste upplevas som rättvis. Det är bland annat en central tes i Kajsa Borgnäs nyligen utkomna bok Ingen tid för illusioner.
De rika kan alltid hitta genvägar. Legitimitet för stora förändringar kräver att de minst bemedlade är med på vagnen.
Att minska klyftorna kan därför vara en klok del av en omställningspolitik, av resan mot ett hållbarare Sverige.
Bara en stat kan lösa upp de intressekonflikter som väntar. Ska glesbygdsbor köpa elbilar hjälper inte laddstolpar enbart i Danderyd.
Glasgowmötet COP 26 ser ut att bli ett historiskt fiasko för de stora klimatbovarna – Kina, Australien, Indien och Saudiarabien. Men Sverige då?
Med vårt ringa kolberoende och stora skogar har vi vissa förutsättningar att bli ett föregångsland. Men det kräver en tydligare styrning, en skärpt koldioxidbeskattning.
Ett problem är att svenskarna, enligt en opinionsmätning nyligen, menar att klimatfrågan ska lösas av omvärlden, inte av svenska politiker. Det är en farlig inställning.
Bara tur gjorde att Sverige i somras slapp stora skogsbränder av den typ som vi hade för några år sedan. Och vill vi verkligen ha fler och större översvämningar som de i Gävleborg och Dalarna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
