Sverige kan lära av Saltsjöbadsavtalet

ledare Är det något vi ska värna i Sverige är det förmågan att komma överens. Vi ska bråka om procent och fördelning men inte om hur vi ska förhandla. Politiker ska inte bestämma lönerna. 

Inbäddat i snö ligger det där, lika ståtligt som i fornstora dar; Grand Hoteli Saltsjöbaden, där ramavtalet om hur parterna ska förhandla blev till den 20 december för 80 år sedan.

Denna kompromiss 1938 mellan arbete och kapital, formad av elva allvarstyngda herrar, utgjorde förutsättningen för att fack och arbetsgivare fick frihet från statlig inblandning.

Saltsjöbadsavtalet blev en symbol för svensk förmåga till samförstånd och stabilitet via avtal som underlättade konfliktlösning. I en turbulent tid blev partssystemet ett maktbalanserande alternativ till en direkt linje mellan stat och individ, som förespråkades av de framväxande auktoritära rörelserna.

Dessa lönebildningens långa linjer formade den svenska modellen.

Det gulnade fotot på undertecknarna från LO och SAF utgör också fonden för det seminarium till Saltsjöbadsavtalet ära, som två dagar innan födelsedagen hålls av Facken inom Industrin  Med sitt drygt 20 åriga Industriavtal har de skaffat sig en position som dagens rikslikare på avtalsmarknaden.

Precis som Saltsjöbadsavtalet hela tiden ifrågasattes som klassamarbete av kommunisterna har Industriavtalets ställning som märkessättare blivit omstritt och utmanas av såväl  fackförbund, ekonomer och politiska intressen, liksom av marknadskrafter, där sifferlösa avtal gett vissa offentliga grupper närmare dubbla lönelyft i jämförelse.

Trots hot och press har Industriavtalet under två decennier ändå i stort sett fungerat som det var tänkt, med färre konfliktdagar, reallöneökningar, och gott samarbete mellan de berörda parterna, konstaterar de medverkande.

Men liksom på 1930-talet hotas nu denna modell för maktbalans av högerinriktad politik, som vill ta in frågan ända in i riksdagen.

Harmonin dessa 80 år har dock, från arbetsgivarnas horisont, skadats av det som Claes Stråth, tidigare Medlingsinstitutet kallar »arbetsrättsexplosionen« på 1970-talet, som, liksom LAS-reglerna, »varit ett gift på arbetsmarknaden« ända sedan dess. Här började också SAF, sedan Svenskt Näringsliv, sitt uttåg från stora delar av partsgemenskapen.

Men dessa sprickor märks inte hos industrins parter, där hoten från staten i form av »okunskap hos historielösa politiker«, liksom EU:s möjliga ingrepp är gemensamma mörka moln. Politiskt beslutade lönesänkningar eller löneökningar vill ingen av dem se.

»Vi parter har ju redan grejat det här med etableringsanställningar, liksom strejkåtgärdsutredningen« konstaterar Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

»Vi har vårdnadsplikt om den här modellen, vi ska bära det här, det är ett ansvar vi har. Vi har inget annat alternativ«, säger Ulrika Lindstrand, ordförande i Sveriges Ingenjörer«

Saltsjöbadsavtalet erbjöd liksom politikens författning, ett regelsystem för hur spelet ska spelas, inte vilka som ska ha procenten.

Och att bli överens om hur man ska förhandla är avgörande även för dagens parter, som under seminariet flitigt använder ord som stabilitet, långsiktighet, relationer, förtroende och produktivitet, oavsett om ordföranden i IF Metall, Ingenjörerna, Unionen eller de båda vd:arna i Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna har ordet.

»Vi har en struktur för att träffas och samverka som underlättar att komma överens även när vi är rejält osams«, konstaterar IF-Metalls Marie Nilsson, som också slås av »likheten i de avvägningar som parterna ställdes inför då och de vi möter idag.«

Sverige är fortfarande ett samhälle där parterna vid sidan om media är ett balanserande kraftcentrum till politiken.

Men liksom på 1930-talet hotas nu denna modell för maktbalans  av konservativ politik, och även av partier med liberala förtecken, som vill ta in frågan ända in i riksdagen – och dessutom vill att Löfven ska göra frågan till sin.

Är det något vi ska slå vakt om i Sverige är det just förmågan att komma överens. Vi ska bråka om procent och fördelning men inte om hur vi ska förhandla. Politiker ska inte bestämma om lönerna.

Att sträva efter stabila förhandlingslösningar är en bra modell även för  hur politiken ska skötas.

Låt oss vara stolta över det som gör Sverige till Sverige.