debatt Sedan vi fick allmän rösträtt för både män och kvinnor har Sverige endast under 19 år styrts av riktiga majoritetsregeringar. Vi får räkna med att minoritetsregerandet fortsätter, skriver docenten i statsvetenskap Mats Bergquist.
Svårigheterna att få till stånd en regering har riktat strålkastarljuset på vårt valsystem och våra parlamentariska traditioner. Det är naturligt att eventuella regeringsbildare vill ha en så bred bas som möjligt.
Men praktiskt taget alla nu tänkbara alternativ blir minoritetsregeringar. Det enda undantaget skulle vara en koalition mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Den skulle få en mycket stor majoritet, 243 av 349, och nästan garantera att oppositionspartierna vid nästa val skulle gå fram starkt.
Men de allra flesta bedömare är ense om att detta scenario hör hemma i en allvarlig kris som den krigstida samlingsregeringen 1939-1945, då endast kommunisterna stod utanför.
Vi är således hänvisade till olika minoritetsregeringar. Detta kan föranleda funderingar på majoritetsval enligt brittisk modell. Men det proportionella system vi har och som 1907 var priset för att få med högern på vägen mot allmän rösträtt (för män) är grundlagsfäst och dessutom i praktiken nästan omöjligt att ändra tillbaka till majoritetsval som vi hade före 1907 – för de få som fick rösta.
De små partierna skulle med viss rätt kalla detta för ett övergrepp. Stora konstitutionella förändringar måste genomföras i rimligt samförstånd mellan partierna.
Vi får således utgå från det valsystem vi har och som, trots en spärr på 4 %, i praktiken tycks uppmuntra bildandet av nya partier. Nu har vi åtta. Endast 1940-1944 och 1968-1970 har ett parti, socialdemokraterna, haft egen majoritet.
Räknar man de perioder då landet regerats av en majoritetskoalition, 1936-1939, 1951-1957, båda Socialdemokraterna och Bondeförbundet/Centerpartiet, 1976-1978, 1979-1981 och 2006-2010 med borgerliga koalitioner, innebär detta att vi sedan vi fick allmän rösträtt för både män och kvinnor endast under 19 år styrts av riktiga majoritetsregeringar.
Samlingsregeringen 1939-1945 inkluderad blir det 24 år. Man bör dock notera att socialdemokraterna under Göran Persson hade parlamentariskt stöd först av centern och sedan av miljöpartiet och vänsterpartiet – utan att dessa satt i regeringen. Det gamla kommunistpartiet tillhandahöll under Tage Erlanders tid, utan att de hade något faktiskt inflytande, det parlamentariska underlag som saknades.
Men, som framhålls i en bl.a. av Lundaprofessorerna Johannes Lindvall och Hanna Bäck redigerad SNS-rapport förra året, har svenska regeringars parlamentariska stöd legat klart under genomsnittet i Europa.
Själva begreppet minoritetsregering har ändå, trots traditionen, en tydligt negativ klang. Det har sannolikt en del att göra med 1920-talets parlamentariska historia.
Mellan 1920 och 1932 hade vi åtta ministärer, tre socialdemokratiska, två frisinnade (liberala), två högerdito plus en s.k. fackmannaregering. Detta har sedermera ofta kommit att karaktäriseras som en nedgångsperiod för parlamentarismen.
Men var denna minoritetsparlamentarism verkligen så farlig? Tage Erlander har sannolikt bidragit till denna negativa syn på 1920-talet.
Rimligen berodde hans syn på att parlamentarismens genombrott, i samarbete mellan liberaler och socialdemokrater, inte motsvarade de högt ställda förväntningarna på fortsatt reformverksamhet.
I sina memoarer talar Erlander om en förfallsperiod och behovet av starka regeringar. Han skulle ofta återkomma till ämnet och sin personliga preferens för majoritetsval.
Om vi under mandatperioden skulle byta regering, behöver detta, i ett samhälle med väl etablerade institutioner, knappast innebära en katastrof.
Men är inte Erlanders betyg aningen oförtjänt? Åtskilliga reformer kom faktiskt att genomföras, även om makten då i mycket flyttades till riksdagsutskotten.
Den tredje socialdemokratiska ministären Branting/Sandler löste 1925 – dock, skulle det snart visa sig, med en olycklig inriktning – den försvarsfråga som hängt över partierna sedan första världskrigets slut.
C.G. Ekmans första frisinnade regering 1926-1928 genomförde både 1927 en stor skolreform, med 1928 års kommunalskattelag början på ett modernt skattesystem och 1928 års kollektivavtalslag. Denna senare följdes sedan upp med den stora arbetsfredskonferensen under Arvid Lindmans andra högerministär 1928-1930. Därmed lades, efter år av strejker, grunden för en reformerad arbetsmarknad.
En koalition mellan Centerpartiet och Liberalerna skulle, för att ta ett exempel som nu diskuterats, ha endast 51 mandat bakom sig. Det är självfallet ingen ideallösning.
Men en sådan eller annan minoritetsregering som en socialdemokratisk dylik skulle inte nödvändigtvis behöva bli passiv som Lindvall, Bäck m. fl. också pekar på i sin rapport.
Det beror förstås på hur den leds och verkar i riksdagen. Och om vi dessutom under mandatperioden någon gång skulle byta regering, vilket vi inte alls är vana vid, behöver detta, i ett samhälle med väl etablerade institutioner, knappast innebära en katastrof.
Mats Bergquist är docent i statsvetenskap (Lund)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
