Världen över utsätts miljontals kvinnor för könsbaserat våld och sexuella trakasserier på arbetet. Nu kräver den samlade fackföreningsrörelsen ett stopp – och hoppas på den feministiska regeringens stöd, skriver Kristina Henschen och Ruben Wågman på Union to Union.
Könsrelaterat våld och sexuella trakasserier är idag ett av de vanligaste och mest tolererade brotten mot de mänskliga rättigheterna. Omfattningen av våldet och trakasserierna är i det närmaste ofattbara.
Fler än var tredje kvinna över 15 år beräknas ha upplevt sexuellt eller fysiskt våld i hemmet, ute i samhället eller på arbetsplatsen. Det betyder 818 miljoner människor över hela världen.
Studier visar även att kvinnor blir betydligt mer utsatta, varför det finns en klar genusaspekt i strukturerna bakom våldet och trakasserierna.
Trots detta finns det fortfarande inget rättsligt instrument på internationell nivå att utgå ifrån för att kunna utrota våld och trakasserier i arbetslivet.
Den globala fackföreningsrörelsen har därför sedan flera år arbetat för en internationell konvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet, genom FN:s organ för arbetslivsfrågor, ILO. Det har nu lett fram till att en sådan, för första gången, ska diskuteras på ILO:s internationella arbetskonferens i Genève i juni 2018.
Under de senaste veckorna har vi nu sett hur fler och fler fackförbund från en mängd olika sektorer, såväl internationellt som i Sverige, slutit upp i en gemensam global kampanj för att stödja en ny ILO-konvention och med uppmaningen om att fler parter ska ställa sig bakom detta krav.
Som den samlade svenska fackföreningsrörelsens egen solidaritets- och samarbetsorganisation för internationellt fackligt utvecklingssamarbete har Union to Union en unik position genom våra pågående projektsamarbeten med fackförbund i en rad olika sektorer i över hundra länder.
Våra samarbetsparter vittnar om att problemet med könsrelaterat våld och sexuella trakasserier finns över hela den globala arbetsmarknaden.
Att övergrepp och trakasserier sker inom organisationer som har till syfte att bistå människor i nöd är djupt upprörande och måste tas på största allvar.
Samtidigt bör även biståndsbranschen vara starkt självkritisk och inse att ingen del av samhället eller arbetslivet är förskonat från könsrelaterade övergrepp och trakasserier. Den senaste tidens avslöjanden om övergrepp inom en rad internationella biståndsorganisationer visar att det även inom denna bransch finns djupa problem.
Att övergrepp och trakasserier sker inom organisationer som har till syfte att bistå människor i nöd är djupt upprörande och måste tas på största allvar.
Att våldet och trakasserierna är ett globalt fenomen är någonting som stöds av studier på området som bland annat genomförts av ILO och organisationen Fair Wear Foundation.
I exempelvis vissa textilfabriker i Syd- och Sydostasien – där mycket av de kläder vi köper i Sverige produceras – är sexuellt våld och trakasserier utbrett.
Enbart i Bangladesh har över 60 procent av kvinnorna i textilindustrin hotats med våld på arbetet. I Uganda rapporterade 90 procent av kvinnorna i en stor undersökning att de utsatts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen. I Mexiko har 46 procent av kvinnorna i den formella ekonomin utsatts för sexuella trakasserier. Det här är bara några få av många exempel, från hela världen.
En ny konvention har möjlighet att göra stor skillnad. Det skulle för första gången skapa en helt ny, internationell standard mot könsbaserat våld i arbetslivet. Det skulle också innebära att det för första gången skapas internationella riktlinjer för samtliga yrken och sektorer. En antagen konvention skulle även innebära att länder skulle behöva ta ställning till om de ska ratificera konventionen i det egna landets parlament och därmed tillämpa den i nationell lag. Det kan givetvis sätta ett betydande tryck på länder där lagstiftningen på området är svag.
Sverige har en unik möjlighet att visa ledarskap och hur den feministiska utrikespolitiken kan skapa verklig förändring för människors livsvillkor i världen.
Staters regeringar har ett stort ansvar i denna fråga då de har betydande möjligheter att påverka stödet för en konvention inför ILO:s arbetskonferens. Det är även långt ifrån självklart att representanter för såväl regeringar och arbetsgivare stödjer att en ny konvention ska förhandlas fram.
För Sveriges del, där den nuvarande regeringen betecknar sin utrikespolitik som feministisk, bör det inte finnas någon oklarhet i att denna utrikespolitiska inriktning ska stärkas och därmed fortsatt bidra till att skapa åtgärder mot våld, kränkningar och trakasserier i arbetslivet.
Sverige har nu en unik möjlighet att visa ledarskap i frågan och på ett ytterligare område visa hur den feministiska utrikespolitiken kan skapa verklig förändring för människors livsvillkor i världen.
För en regering som önskar bidra till ett starkt stöd för jämställdhet bör det vara en självklarhet att stödja en ny konvention, och uppmana fler progressiva stater och arbetsgivare att göra detsamma.
Kristina Henschen är chef, Union to Union
Ruben Wågman är påverkans- och programhandläggare, Union to Union
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
