Krönika Forskningen om arbetsmarknader har utvecklats snabbt, men i Sverige harvar vi på i gamla hjulspår. Det försvagar löntagarnas och fackens ställning i Sveriges centrala zon, menar Daniel Lind.
När vi i Sverige diskuterar hur arbetsmarknaden fungerar utgår vi från ett synsätt som för några decennier sedan dominerade forskningen. Aningen förenklat baseras den här tanketraditionen på föreställningen att det som är bra för löntagarna är dåligt för arbetsmarknaden. Det gäller till exempel lägstalönerna, anställningstryggheten, kollektiva löneförhandlingar, strejkrätten, anställningsformer och arbetslöshetsersättningen.
Detta kan också uttryckas som att det som gynnar arbetsgivarens flexibilitet och ökar inkomstskillnaderna är bra för arbetsmarknaden. Löntagarna har inget annat val än att hålla tillbaka sina löner och villkor eftersom det är enda möjligheten att skapa tillräckligt med arbetstillfällen. Följdriktigt växte sparv- och hästskitsteoremet fram som vårt rättesnöre: löntagarna kan inte göra något annat än att plocka de smulor som blir kvar efter att arbetsgivaren har fått sitt. Att kräva något annat skulle strida mot löntagarnas långsiktiga intressen.
En god arbetsmiljö med ett utvecklande arbetsinnehåll gynnar arbetsmarknadens funktionssätt.
I takt med att forskningen de senaste decennierna har visat att detta synsätt inte på ett tillfredsställande sätt kan beskriva hur arbetsmarknader i praktiken fungerar, har nya teorier och ny forskning etablerats. Detta har resulterat i den så kallade empiriska revolutionen, som bland annat har resulterat i Nobelpris och ett ifrågasättande av många av de tidigare dominerande antagandena om arbetsmarknaden. OECD:s utveckling från början av 1990-talet till i dag är illustrativ.
Då låg – tidstypiskt – fokus nästan enbart på sådant som sänka skatter, mindre generös a-kassa och minskad anställningstrygghet. Därefter har fokus alltmer kommit att riktats mot kollektivavtal, arbetsmarknadsrelationer och det ekonomiska värdet av en inkluderande arbetsmarknad. En god arbetsmiljö med ett utvecklande arbetsinnehåll gynnar arbetsmarknadens funktionssätt.
Ett annat illustrativt exempel är att jag just nu, efter mer än två decenniers bortavaro, läser en kurs på forskarutbildningen i nationalekonomi som i sin helhet ägnas åt den forskning som teoretiskt ifrågasätter och empiriskt motbevisar den tidigare dominerande tanketraditionens slutsatser. I kursplanen slås fast att tidigare antaganden många gånger har saknat realism och att en bättre förståelse förutsätter en ny lins genom vilken vi tolkar arbetsmarknaden.
Alan Manning är en av de världsledande forskare som allra tydligast har bidragit till etablerandet av denna nya lins. På ett av Facken inom industrins produktivitetskommissions nyligen genomförda seminarium var han tydlig med att en av de empiriskt robusta observationer som den här nya linsen tar sin utgångspunkt i är att företag ofta i för liten utsträckning tvingas konkurrera med andra företag om arbetskraften (se seminariet i efterhand här). Därmed kan de betala löner som ligger under värdet på de anställdas bidrag till verksamheten. Arbetsgivarna har så kallad lönesättarmakt. Detta strider mot det tidigare oemotsagda synsättet att arbetsgivare alltid betalar en lön som exakt motsvarar den anställdes produktivitet. Inget annat antogs vara möjligt – varken uppåt eller nedåt.
Höjda löner, upp till nivån där arbetsgivaren inte längre har någon lönesättarmakt, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt.
Forskningen visar att arbetsgivares lönesättarmakt även tycks vara betydande i Sverige och övriga Norden. Trots vår arbetsmarknadsmodell är vi inte immuna. Detta innebär att arbetsmarknaden fungerar ineffektivt. Ökad konkurrens om arbetskraften skulle därmed bidra till högre sysselsättning och högre produktivitet. Höjda löner, upp till nivån där arbetsgivaren inte längre har någon lönesättarmakt, förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt. Marknadsmisslyckanden är skadliga även då det handlar om löntagarnas ställning på arbetsmarknaden.
Den underliggande förutsättningen för att öka effektiviteten på arbetsmarknaden blir därför att stärka löntagarnas förhandlingsposition. För att uppnå detta krävs framför allt en högre kollektivavtalstäckning, en högre facklig organisationsgrad och en centralt framförhandlad löneökningstakt som inte får underskridas. Men det handlar även om att utvidgade lokala arbetsmarknader och kompetensutveckling förbättrar löntagarnas jobbmöjligheter och därmed deras förhandlingsstyrka. I samma riktning drar det utökade hybridarbetet.
Med tanke på den positiva roll som löntagarperspektivet, kollektiva löneförhandlingar och facklig förhandlingsstyrka har på arbetsmarknadens funktionssätt, kan det tyckas vara aningen förvånande att de svenska facken de senaste decennierna inte har varit bättre på att sprida och utveckla den här forskningen i Sverige. Min uppfattning är dock att detta är ett uttryck för ett generellt mönster som handlar om ett över tid minskat intresse för forskning, kunskapsuppbyggnad och internationella trender. I samma takt som den akademiska mångfalden har ökat, har det fackliga synfältet begränsats.
För att långsiktigt stärka de fackliga perspektiven och den fackliga politiken krävs det motsatta. Att påverka Sveriges centrala zon kräver mycket annat än strävan efter maximalt antal medieklipp. Den här typen av forskning bör därför understödjas genom att tillgängliggöra statistik, genom att finansiera projekt och genom att uppdatera politiken och argumentationen. Glappet mellan forskningen och politiken är avsevärt – och har växt i takt med att vi i Sverige har harvat på i gamla hjulspår samtidigt det internationella forskarsamhället har brutit ny mark. Det som är bra för löntagarna är, inom rimliga gränser, bra för arbetsmarknadens funktionssätt och den ekonomiska effektiviteten. Vem tar initiativ till att minska detta för löntagarna skadliga glapp?
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
