Billströms besked är ett underligt sätt att visa att medborgarskapet stärkts.
I dagarna upprepade utrikesminister Tobias Billström regeringens hållning till de svenska medborgare som fortfarande finns kvar i Libanon. Regeringen kommer inte hjälpa till med någon evakuering om läget förvärras.
Det är en märklig och inhuman hållning.
Det går att argumentera för att UD sedan förra hösten avrått från resor till Libanon, något som normalt minskar hemlandets, som det heter, konsulära ansvar. Men det är en sak att säga att svenska medborgare bör ha avstått från att åka till Libanon, eller att de bör ha lämnat vid det här laget om de ändå rest dit, och en helt annat att säga att den svenska regeringen tänker strunta i de som ändå är kvar.
Den här sortens frågor har tyvärr också en förhistoria
Länder som Tyskland och England har gjort helt andra bedömningar. Även Tyskland har avrått från resor, men förbereder för en evakuering, skriver bland andra Dagens Nyheter. Detsamma gör Storbritannien, som satt tusen militärer i beredskap för att hjälpa till.
Och Sverige har som enda nordiska land stängt sin ambassad i Beirut och flyttat den till Cypern.
Den svenska hållningen är särskilt märklig mot de senaste årens debatt om att stärka medborgarskapets betydelse.
För Billström tycks detta inte betyda att man som medborgare får trotsa en regeringsrekommendation. Då faller man ur systemet och behandlas som vilka icke-medborgare som helst. Eller?
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson har meddelat avvikande åsikt och kritiserat Billström för hans besked till de som fortfarande är kvar i Libanon. Sverige måste hjälpa dem om det behövs, på samma sätt som andra länder gör, menar Johansson.
Den här sortens frågor har tyvärr också en förhistoria. Samma typ av gränsdragningsdebatt uppstod vid tsunamin för 20 år sedan. Vilket ansvar hade Sverige för att hjälpa sina medborgare? Skulle regeringen flyga hem dem? Den gången var det en socialdemokratisk regering som sattes under press, och till slut gjorde allt den kunde för att få hem de drabbade och sörjande.
Den gången var det Tobias Billströms parti som drev på för att Sverige skulle göra mer.
Även vid evakueringen när talibanerna återtog kontrollen över Afghanistan visade just Sverige upp en internationellt sett ovanlig senfärdighet. UD väntade in i det sista med att planera för en evakuering, och låg efter flera andra europeiska stater när det gällde att evakuera den afghanska personalen på ambassaden. Med detta sagt måste tilläggas att UD sedan uppvisade både handlingskraft och mod när en evakuering till slut genomfördes.
Men varför vara så sena på bollen?
Det är som om det svenska utrikesdepartementet är befolkat av en alldeles särskild sorts paragrafryttare, med en alldeles unik förmåga att stirra ned i handlingsmanualerna istället för att lyfta blicken och se vad verkligheten kräver.
Och kanske är det just detta som drabbat även utrikesministern. Eller också är han bara mer ointresserad av att hjälpa svenska medborgare just i det här fallet.
Men så kan det väl inte vara?
Inte kan väl utrikesministern antyda att de svenska medborgare som nu befinner sig i Libanon är mindre värda än andra svenska medborgare?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
