Sverige och det globala syd

Debatt Avgörande att Sverige driver en självständig utrikespolitik, skriver debattörerna. 

Konflikten mellan det globala Nord och det globala Syd blev tydlig vid COP 29-mötet när de fattiga länderna på goda grunder anklagade de rika västländerna för att ha förorsakat den globala uppvärmningen utan att vara villig att avsätta resurser för att gottgöra de fattiga för de naturkatastrofer som de återkommande drabbas av.

COP 29 aktualiserar den viktiga frågan hur Sverige ska förhålla sig till det globala syd och vår utrikespolitiska orientering.

Ska Sverige följa USA?

Ska vi knyta oss allt närmare USA och försvaret av den rådande världsordningen som upprätthålls av framför allt de rika liberala demokratierna i nord? Eller ska vi värna vår rörelsefrihet och utveckla kontakterna och samarbetet med länder i det globala syd, som ofta leds av auktoritära regimer?

Vi menar att Sveriges anslutning till Nato och det militära DCA-avtalet med USA riskerar att leda till att Sverige följer USA:s linje i en rad frågor där vi borde inta en självständig hållning. Det gäller till exempel konflikterna i Mellersta Östern och i Öst- och Sydöstasien, arbetet för fred och nedrustning och synen på kärnvapen liksom arbetet för klimaträttvisa. Efter Trumps seger i presidentvalet gäller det alldeles särskilt klimat- och miljöfrågorna. En sådan utveckling går emot Sveriges traditionellt självständiga hållning och långvariga engagemang för internationell solidaritet och fred.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att Sverige driver en självständig utrikespolitik, såvitt möjligt i nära samarbete med de övriga nordiska länderna och andra europeiska stater. Fokus för denna självständiga utrikespolitik borde vara klimatfrågorna, fredsarbetet, fattigdomsbekämpningen samt arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Självklart bör vi försöka vidmakthålla våra goda förbindelser med USA, men det får inte betyda att vi dansar efter den för tillfället härskande amerikanska administrationens pipa i alla viktiga internationella frågor. Det gynnar på lång sikt varken Sverige eller USA.

Ömsesidig förståelse

Frågan hur vi ska förhålla oss till länder i det globala syd närmar vi oss från två utgångspunkter. Den första utgångspunkten är övertygelsen att vi bör utveckla och upprätthålla kontakter och utbyte med i princip alla länder, inklusive länder som styrs av auktoritära regimer. Handel och turism, kulturutbyte och samarbete inom utbildning och forskning är i grunden något positivt. Det måste förstås ske i reglerade former och får inte styras fullt ut av blinda marknadskrafter. Handelsutbyte kan leda till beroendeförhållanden som är negativa på olika sätt, och det är svårt att undvika att massturismen ger skadliga miljöeffekter. Men även om det finns undantag och problem, bidrar ändå nära relationer mellan folken i huvudsak till ökad ömsesidig förståelse och förbättrade förutsättningar att ta itu med de globala klimat- och miljöproblemen samt minskar risken för krig.

I dag vänder sig alltfler stater inåt och isolerar sig eller låser in sig i olika blockbildningar. Det leder till ökad polarisering, vilket i sin tur göder misstro och missförstånd samt ökar risken för konflikter och krig. Denna oroväckande utveckling måste motverkas. Utbyte och kontakter kan i vissa fall behöva begränsas av exempelvis säkerhetspolitiska skäl eller av solidaritet med offer för aggression – den pågående bojkotten av Ryssland efter invasionen av Ukraina är ett tydligt exempel – men grundlinjen måste vara att internationella kontakter och utbyten är någonting bra. Nyligen blev vi påminda om betydelsen av kontakter även med mycket auktoritära regimer, när vi hörde den belarusiska oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja förklara att hon önskar att de västeuropeiska staterna ska ta emot fler studenter från Belarus eftersom de rådande restriktionerna leder till att fler studenter reser till Ryssland.

USA:s kris

Vår andra utgångspunkt är situationen i USA och i övriga västvärlden. USA:s roll under och efter andra världskriget var avgörande för Europas befrielse från Hitler och för den positiva utvecklingen i Västeuropa under efterkrigstiden. Men senare har USA i många fall genom sin interventionspolitik bidragit till död, kaos och förödelse. Exemplen är många: Vietnam, Irak, Afghanistan, Libyen och det militära stödet till Israels krigföring i Gaza och Libanon.

Internt befinner sig USA nu uppenbarligen i en politisk kris, vilket Trumps seger i presidentvalet gör extra tydligt. Alltfler människor i Asien, Afrika och Latinamerika frågar sig om den amerikanska ”demokratin” verkligen är något för dem. Det är komprometterande för demokratin och de värden vi sätter högst. Trumpismen spelar därmed de auktoritära krafterna i händerna i det globala syd såväl som i det globala nord.

Mot denna bakgrund anser vi att Sverige – såvitt möjligt i nära samarbete med övriga nordiska länder och andra europeiska länder – ska föra en självständig utrikespolitik, som bygger vidare på den långa svenska traditionen av samverkan med länderna i de globala syd. En ledstjärna för denna utrikespolitik bör vara att efter förmåga försöka ge de modesta bidrag vi kan till framväxten av en mer rättvis och jämlik världsordning präglad av internationell solidaritet och respekt för de demokratiska fri- och rättigheterna.

Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik, Linköpings universitet

Torbjörn Lodén, professor emeritus i Kinas språk och kultur, Stockholms universitet

Redaktörer för antologin Global ethics in a time of crises som utkommer på Bloomsbury förlag 2025