I flera länder pyr missnöjet med reallönesänkningar och urholkad välfärd. Löntagare strejkar och gatorna fylls med demonstrationer. I Sverige stiger spänningen, även om läget är lugnare här.
En strejkrörelse drar genom Europa. I Storbritannien strejkar transportarbetare, vårdanställda och lärare. I Tyskland har bussar och tåg stått stilla. Också i Belgien, Nederländerna, Portugal, Irland och Grekland har strejker genomförts och i ännu fler länder har stora demonstrationer organiserats. Så här mycket har det inte strejkats och manifesterats på årtionden.
Orsaken till protesterna är att inflationen gröpt ur lönerna och att många löntagare fått rejäla reallönesänkningar. I vissa länder handlar missnöjet också om en nedmontering av välfärden (Spanien) eller försämringar av pensionerna (Frankrike). Europafacket (ETUC) sammanfattar läget på sin webbsida med orden ”Facken i Europa marscherar i protest mot ökande levnadskostnader”.
I jämförelse med övriga Europa har svensk fackföreningsrörelse agerat mer försiktigt. Trots en mycket högre organisationsgrad ser vi inte några stora demonstrationer här. De fackliga kraven är också mer modesta. LO kräver löneökningar på 4,4 procent och en särskild låglönesatsning för dem som tjänar under 27 100 kronor i månaden. I flera andra länder i Europa är de fackliga lönekraven betydligt högre.
Slående är också att några av de främsta tillskyndarna av återhållsamhet är personer som själva har mycket höga löner
Samtidigt går det förstås inte att kopiera fackliga krav från andra nationer. Variationen mellan länderna är stora. Det finns stora skillnader i inflation, de senaste årens löneutveckling och i hur avtalssystemet ser ut. I Sverige är avtalsrörelsen mer centraliserad än i något annat land, genom det så kallade industrimärket. Det gör att löntagarkollektivet håller ihop bättre. I andra länder riskerar löneklyftan mellan olika yrkesgrupper att öka. Oavsett vad man anser om nivån på LO:s krav är det också en poäng att samla stora grupper av löntagare bakom en gemensam linje.
Två argument återkommer i debatten både i Sverige och i andra länder. Ett är att stora löneökningar skulle spä på inflationen. Många hänvisar till åren under 1970- och 1980-talet då löneökningarna var stora utan att reallönerna steg. Ett svar från fackligt håll är att vinstnivån i näringslivet ofta är hög, att priser har höjts i smyg och att inflationen till stor del beror på externa faktorer som Rysslands krig mot Ukraina. Åtminstone hittills kan inflationen knappast förklaras av lönehöjningar.
Ett annat argument är att det inte är rimligt att de stora löntagargrupperna får betala för inflationen samtidigt som samhällets mest förmögna drar ifrån. Det skapar en berättigad upprördhet. Slående är också att några av de främsta tillskyndarna av återhållsamhet är personer som själva har mycket höga löner. Ett exempel är riksbankschefen Erik Thedéen med en månadslön på 269 000 kronor, ett annat är Jan-Olof Jacke, Svenskt Näringslivs vd, som har över 500 000 kronor i månaden.
Även om svensk fackföreningsrörelse inte bör kopiera den europeiska fackföreningsrörelsens krav har den något att lära av aktiviteterna som just nu pågår där. Den fackliga styrkan består av de många medlemmarna. Om de inte med jämna mellanrum involveras i den fackliga dragkampen riskerar förmågan att mobilisera att slamma igen. Just nu är det angeläget att försvara både generella löneökningar och låglönesatsningen. Det borde få det att mullra i de fackliga leden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
