EU-valet är det ideologiskt viktiga valet. EU-politiken ger våra mjäkiga svenska riksdagspartier lite skarpare konturer.
Är EU-valet i morgon det ideologiskt viktigaste valet 2014?
Många menar att det är så. I EU-parlamentet behöver man inte ta hänsyn till någon regering – där växlar allianserna beroende på vilka frågor som kommer upp, och därför finns det heller ingen anledning för partierna att kompromissa sig till döds.
EU-politiken ger helt enkelt våra mjäkiga svenska riksdagspartier lite skarpare konturer. Blått blir blåsvart, rött flammande rött och grönt grönare än gräset i Bretagne. Vilket har känts som en demokratisk injektion när dessa vassa konturer glimrat till i SVT:s valprogram ”Toppkandidaterna”.
Tyvärr blev gårdagens slutdebatt i tamaste laget. För svenska väljare kan det verka förvirrande att lyssna till moderata Gunnar Hökmarks märkliga bortförklaringar till varför Moderaterna i Bryssel medverkade till att rösta ner ett icke bindande protokoll sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Och det trots att partiet här hemma är helt för den svenska aborträtten.
Anledningen är förstås att EU:s konservativa grupp EPP driver en för Moderaterna pinsam högerlinje som vi i Sverige inte har sett maken till sen 1930-talet.
Lika märkligt var det att höra socialdemokraten Marita Ulvskog deklarera att hon för egen del gärna skulle se ett svenskt utträde ur EU, samtidigt som hon vägrade ge klart besked i frågan om hon kommer att rösta mot det kommande frihandelsavtalet med USA. Det även om det visar sig att avtalet innehåller paragrafer som gör det möjligt för företag att stämma regeringar som ”stör” deras affärsintressen. Till exempel om vi i Sverige skulle lagstifta mot vinster i välfärden och den amerikanska vårdkoncernen Carema väljer att stämma regeringen.
Å ena sidan är alltså Marita Ulvskog för mer makt åt nationalstaten, å andra sidan funderar hon på att väja för internationella storbolag. Det blir lite svårt för en vanlig väljare att se logiken i det resonemanget. I synnerhet som Socialdemokraternas EU-kampanj har gått ut på att måla upp valet som en chans till omstart för europeisk politik. I stället för åtstramningar och försämrade villkor för löntagarna är linjen ett välfärdsprojekt med ökat fackligt samarbete.
Men det var inte framtiden för EU:s sociala protokoll som fick kandidaterna att tända till. Precis som i tidigare val är det miljöfrågan, frågor om migration och energipolitik.
Ämnenas gemensamma nämnare är att det handlar om sådant som svenskar i allmänhet identifierar som gränsöverskridande – i motsats till de traditionellt nationella politikområdena sysselsättning och välfärd.
Ändå har Sverige i och med förspelet till valet 2014 tagit ett jättekliv närmare den europeiska verkligheten. Det märks på väljarnas ökande intresse, på det förmodade högre valdeltagandet – men också på engagemanget hos flera av toppkandidaterna. Särskilt Miljöpartiets Isabella Lövin och Centerns Kent Johansson som båda utstrålade hög trovärdighet.
När SVT:s Camilla Kvartoft och Anders Holmberg frågade dem om de var beredda att acceptera lägre löner som EU-parlamentariker, svarade Isabella Lövin nej.
Och kanske är hon en av få som verkligen gör skäl för pengarna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
