debatt I dag träder FN-konventionen om förbud mot kärnvapen i kraft och blir internationell lag. 51 stater har ratificerat och 86 länder signerat konventionen. Samtidigt står Sverige för första gången någonsin utanför ett multilateralt nedrustningsavtal. Orsaken är starka påtryckningar, skriver företrädare för fyra fredsorganisationer.
2017, strax efter att FN:s generalförsamling, inklusive Sverige, godkänt konventionen om ett kärnvapenförbud, skickade USA:s dåvarande försvarsminister James Mattis ett brev till sin svenska kollega Peter Hultqvist. Mattis varnade för att om S–MP-regeringen undertecknar konventionen skulle det påverka försvarssamarbetet mellan USA och Sverige negativt. Allt sedan dess har regeringen vägrat att signera och lämna till riksdagen att ratificera avtalet.
FN:s konvention om förbud mot kärnvapen har tvingat fram obekväma sanningar om den nya svenska synen på kärnvapen, där militära samarbeten med kärnvapenstater leder till en tystad svensk röst. Att Sverige ger vika för påtryckningar från kärnvapenstater innebär att vi inte agerar säkerhetspolitiskt självständigt. Det innebär en helomvändning av svensk utrikespolitik som tidigare varit mycket tydlig med sitt stöd för kärnvapennedrustning.
Sverige borde ta alla tillfällen som ges för att ta avstånd från kärnvapen.
Regeringens ovilja att skriva under konventionen förklaras officiellt med att konventionstexten är otillräcklig. Vi, tillsammans med många internationella experter, menar tvärtom att det är en bra konvention som kategoriskt förbjuder kärnvapen och alla former av aktiviteter som kan leda till deras tillverkning och användning. För första gången erkänns också kärnvapens katastrofala humanitära konsekvenser i ett avtal. Kärnvapenhotet är idag akut. Sverige borde ta alla tillfällen som ges för att ta avstånd från kärnvapen.
Sveriges historia innehåller viktiga hållpunkter i arbetet för nedrustning. I slutet av 1960-talet förhandlades icke-spridningsavtalet, NPT. Det mötte först motstånd men betraktas idag som en milstolpe för global säkerhet och stöds av alla svenska riksdagspartier. Sveriges beslut att inte ansluta sig till kärnvapenkonventionen är ett betydande skifte från denna svenska syn på integritet, politiskt aktörskap och nedrustningstradition.
Att FN:s kärnvapenförbud nu träder i kraft är något att fira. Konventionen är ett viktigt verktyg i arbetet för en kärnvapenfri värld, och tillsammans med konventionerna mot biologiska och kemiska vapen kommer det att utgöra det globala ramverket vi använder i arbetet mot massförstörelsevapen och för en säkrare värld. Sverige måste tydligt ta avstånd från alla former av kärnvapenengagemang genom att ansluta sig till kärnvapenförbudet samt använda detta verktyg för att stärka det humanitära perspektivet och därmed bidra till att stärka internationell nedrustningspolitik. Det öppnar upp för förändring och faktisk nedrustning, vilket nuvarande avtal inte är tillräckliga för att åstadkomma.
Att Sverige inte ansluter sig till FN:s kärnvapenförbud visar att politiken drivs på kärnvapenstaternas villkor. Det som behövs är en tydlig normförskjutning där kärnvapen ses som oacceptabla och där pressen på nedrustning ökar. Om man ser till historien så kommer Sverige sannolikt en dag att acceptera konventionen i sin helhet. Frågan är om vi väljer att göra det nu och vara en del av förändringen eller om vi väljer att ansluta oss längre fram, när andra stater redan banat vägen. Framtida generationer kommer att döma oss.
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
David Victorin, vice ordförande, Svenska Läkare mot Kärnvapen
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet
Agnes Hellström, ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Dessa fyra organisationer är medlemmar i International Campaign Against Nuclear Weapons (ICAN).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
