Förra veckan fyllde Sverigedemokraterna 25 år. Men det blev ett motsägelsefullt jubileum, eftersom de har beröringsskräck med sin egen historia. Alla vet men ingen kan säga något. Firandet var som en maskerad.
Men på lördagens ”Framtidsseminarium” utstrålade Jimmie Åkesson starkt självförtroende. Hans optimism ligger nära högmod, men är inte grundlös. De ser ut att vara landets tredje största parti, det borgerliga blocket närmar sig upplösning med två partier på väg bort och Socialdemokraterna har fortfarande inte återvunnit sin förlorade trovärdighet. Järnrörsskandalen blev en underlig framgång och Kent Ekeroth är tillbaka i riksdagsarbetet.
Ändå är det svårt att fixera vad Sverigedemokraterna vill bli för slags parti. De omger sig av oklarheter.
De försöker intensivt sudda ut alla påminnelser om sin förankring i handfast rasism. Det gäller inte bara deras ursprung, utan även i dagspolitiken. När Jimmie Åkesson får frågor om politiskt klarspråk – invandrarfientlighet och islamhat – väljer han att i stället glida ut i ett politiskt skymningsspråk av antydningar och förbehåll. Det är som om partiets kärnfråga förångas framför varje mikrofon och tevekamera.
Ändå är de fortfarande inget annat än ett parti som vill få ett slut på invandringen. De har inte lyckats lyfta någon annan samhällsfråga trots mer än två år i riksdagen. De duckar medvetet för enkel populism om fri sprit och lägre skatter. De verkar i stället vilja in i mittfältets okontroversiella gråzoner, men dit vill inga andra ha dem: maskeraddräkten är ännu för enkelt sydd.
Intrycket av tomhet förstärks naturligtvis av det vakuum de befinner sig i. Inget parti vill tala med dem. De flesta svenskar är extremt fientligt inställda till dem. Åkessons tal på seminariet antydde desperation över den påtvingade isoleringen.
Det här eftersträvade intrycket av oklar suddighet har blivit en svår maskeraddräkt för motståndarna att effektivt bemöta. Alla vet redan hur det egentligen förhåller sig under den. Avslöjanden blir mest tomma slag i luften. Den är samtidigt genomskådad och effektfull. Innanför den finner man ju ett ganska lättidentifierat konservativt parti, som vilar på etnonationalistisk grund och med rasismens historiska förmåga att alltid hitta fungerande förklädnader.
Partiets egna medlemsundersökning utvisar att en klar majoritet betraktar sig som höger eller långt till höger. På frågan vilket parti de tidigare röstat på eller tillhört är Moderaterna det markant vanligaste svaret. Och när Jimmie Åkesson pekar ut partiets valfrågor 2014 är alla tre klassiskt konservativa: invandringen, kriminalpolitiken och Nej till EU.
De verkar tro att framgång kräver det här maskeradspelet. Det är möjligt att de har rätt. Man ska inte glömma att det var just sammansmältningen av brutal gaturasism med järnrör och Åkessons förbindlighet som gav dem deras lyft i höstens opinionsmätningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
