Natoansökan Sveriges långtgående eftergifter för att komma in i Nato blev ett svårt slag mot den demokratiska oppositionen i Turkiet. Och pinsamt för vårt land. Det är djupt olyckligt och borde ha undvikits. Det skriver Thomas Hammarberg och Göran Eriksson.
Resultatet av förhandlingarna med den turkiska regimen inför Natomötet reser en rad allvarliga frågor. Redan det faktum att överenskommelsen tolkas annorlunda i Ankara än den bild som getts av våra egna företrädare innebär ett direkt problem. Från svensk sida har sagts att vad som diskuterats egentligen bara är en beskrivning av redan gjorda reformer eller åtgärder som planerats. På den turkiska sidan beskrivs uppgörelsen som avgörande förändringar i den svenska hållningen.
Att de svenska och finska regeringarna sattes i sitsen att själva behöva förhandla om frågor som i realiteten handlade om turkiska problem måste nu kännas bittert. Men det undanröjer inte ett svenskt ansvar för konsekvenserna av de eftergifter som nu gjorts.
President Erdoğan är förstås mycket nöjd. Vid den öppna presentationen på Natomötet kunde han till och med passa på att mångdubbla antalet personer med turkisk bakgrund som han nu förväntar överlämnade från Sverige. Den publicerade rapporten från förhandlingarna visar att de svenska representanterna gjort större och allvarligare eftergifter än vad som framkommit under intervjuer inför media. Erdoğan har fått gehör för nästan alla de krav han ställt för att släppa fram Sverige och Finland mot ett möjligt medlemskap i Nato. Dessutom har han nu också fått ett betydande stöd för sitt parti i det kommande valet i Turkiet. Svenskt stöd för hans politik mot vad han beskriver som terrorism är en avsevärd tillgång för honom, särskilt som kritiken mot hans förtryck av oppositionen varit bitande från andra internationella organ, till exempel Europarådet.
När de svenska företrädarna betonar våra tydliga ställningstaganden mot terrorismen och att Sverige vidtar bestämda åtgärder mot enskilda terrorister, är risken uppenbar att dessa försäkringar får en annan betydelse i den turkiska kontexten. Skillnaden handlar om den turkiska regimens egen definition av själva begreppen terrorism och terrorist. Den definitionen inkluderar politiska motståndare i breda kretsar. Personer och grupper behandlas som terrorister även när deras ”brott” enbart är att ha påpekat eller kritiserat brister i det turkiska samhället och den sittande regeringens politik.
Det är sant att den kurdiska organisationen PKK sedan flera år varit stämplad som terroristisk genom beslut i EU-domstolen. Men den nuvarande turkiska regimen utpekar flera andra organisationer och enskilda personer som terrorister. Det bör stå klart att ingen internationell domstol har bekräftat dessa bedömningar. Däremot har Europarådets domstol uppmärksammat bristerna i det turkiska rättsväsendet, som tyvärr inte stått emot det politiska trycket. Europadomstolen i Strasbourg har tagit upp ett par enskilda fall av fängslade personer i Turkiet och dragit slutsatsen att de inspärrade personerna inte begått några brott eller på annat sätt utgjorde en samhällsfara. Domstolens slutsats var att dessa fängslade personer hade utsatts för kränkningar av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna.
Våra företrädare har uppenbarligen gjort långtgående eftergifter till detta enskilda Natoland för att underlätta processen att vinna medlemskap i alliansen.
Trovärdiga internationella organisationer för mänskliga rättigheter har också protesterat mot den inledda processen mot parlamentets näst största oppositionsparti, HDP. Mycket tyder på att regimens avsikt är att det partiet helt ska förbjudas och därmed också förhindras från att delta i valet nästa år. Redan tidigare har parlamentariker i det partiet beskyllts för att stödja PKK och satts i fängelse. När vår statsminister och utrikesminister deklarerar att också Sverige ser terrorismen som ett allvarligt hot och förstärkt åtgärderna mot terrorister, får det en annan betydelse i det turkiska perspektivet. Uppenbar risk finns att sådana uttalanden kommer att förvrängas till ett stöd för pågående fängslanden av oppositionella parlamentariker, valda lokalpolitiker, journalister och mänskliga rättighetsaktivister.
Det är därför särskilt olyckligt att våra företrädare i detta läge diskuterar möjliga förvisningar av personer med turkisk bakgrund från Sverige. Turkiska myndigheter har överlämnat en lista på 21 personer de vill ha utlämnade från Sverige (12 från Finland). Och nu senast begär Erdoğan 73 personer utlämnade från Sverige.
Frågor måste nu också resas varför de svenska företrädarna under förhandlingarna lovade att inte ge något stöd till den kurdiska organisationen YPG i norra Syrien. Vi har tidigare gett moraliskt och politiskt stöd till den rörelsen som med amerikansk hjälp och heroisk kamp lyckats stoppa IS-terroristernas framfart i regionen. Det har sedan en tid kommit signaler om att den turkiska regimen förbereder en militär attack mot just den organisationen. Varför skulle Sverige nu ta ställning mot YPG och dessutom samtidigt markera att vi inte har något vapenembargo mot Turkiet? Ytterligare en framgång för Erdoğan och ett dråpslag för den utsatta kurdiska gruppen.
Våra företrädare har uppenbarligen gjort långtgående eftergifter till detta enskilda Natoland för att underlätta processen att vinna medlemskap i alliansen. Att de svenska och finska regeringarna sattes i sitsen att själva behöva förhandla om frågor som i realiteten handlade om turkiska problem måste nu kännas bittert. Men det undanröjer inte ett svenskt ansvar för konsekvenserna av de eftergifter som nu gjorts. Det är en djupt olycklig situation som borde ha undvikits.
Thomas Hammarberg, Tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet och tidigare riksdagsledamot.
Göran Eriksson, Tidigare chef för ABF Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
