Sveriges framtid avgörs i Norsjö

Ett jämlikt samhälle förutsätter lika livschanser, både i Stockholms förorter och Västerbottens inland. 

Glider genom Västerbottens vinterlandskap med epa-traktor. Promenerar med knastrande snö under fötterna. Är den enda som söker till det nedläggningshotade gymnasiets omvårdnadslinje. I dokumentärfilmen Hjärta Norsjö följer vi Elvira Redlund och Henny Fromlund från årskurs nio till gymnasiet. I en scen fäller Henny kommentaren: »Jag vill flytta härifrån, jag är less på Norsjö. Det händer ingenting. Det är en håla — det är helt dött«.

I Norsjö, med drygt fyratusen invånare, har befolkningsantalet krympt med en tredjedel sedan 1975. Den största arbetsgivaren är kommunen.

Berättelsen om utflyttningen och urbaniseringen är så välbekant att den nästan känns uttjatad. Den accelererande utflyttningen från bruks- och glesbygdsorter tog fart på allvar i samband med den svenska industrins strukturomvandling från sjuttiotalet och framåt. Perioden från åttiotalet till i dag sammanfaller med nyliberalismens triumf och det offentligas tillbakaträngning.

Privatiseringar, besparingar och en övertro på att marknadskrafterna kliver in och löser samhällsproblem har urholkat framtiden på många håll i Sverige. Det senaste exemplet är den katastrofala privatiseringen av apoteken, en överetablering i storstäder och nedlagda apotek utanför de urbana klustren. Samtidigt har receptbelagd medicin blivit dyrare.

Det är något sjukt att lönsamhet ska avgöra människors liv och möjligheter.

Bruksorternas och glesbygdens problem liknar dem i storstädernas förorter. På bägge platserna har marknaden gjort reträtt, det offentliga klivit tillbaka. Kvar finns butikslokaler som gapar tomma. Utvecklingen är inte helt otippat tacksam för rasister och fascister som pekar ut den invandrade — den andre — som orsaken.

I själva verket handlar det om ekonomisk makt, ojämlik fördelning av resurser och växande klyftor. Både mellan människor och samhällen.

Det är något sjukt att lönsamhet ska avgöra människors liv och möjligheter.

Men det finns alternativ. Vi behöver en politik för att återupprätta tanken om samhällelig allmännytta. För är det något de senaste decennierna lärt oss är det att marknaden varken bygger samhällen eller erbjuder framtidshopp. Elvira och Henny, liksom generationer av unga i glesbygd, slits mellan kärleken till hembygden och drömmarna bortom vardagens trånga horisonter. Ett jämlikt samhälle förutsätter lika livschanser — både i Stockholms förorter och Västerbottens inland.

Regeringen har lanserat ett knippe förslag för att knyta ihop landet, främst genom att flytta statliga jobb från större städer till glesbygd.

Vi behöver högre ambitioner än så.

När Stefan Löfven — i stället för att till exempel åka till lobbyistkalaset Almedalen — reser runt i Sverige för att träffa människor har han en unik chans. I ett läge när räntorna är rekordlåga och sysselsättningen behöver höjas är det dags att leverera reformer. Fortsätt nittiotalets framgångsrika utbyggnad av högskolor och utbildningar. Rusta upp tågtrafiken. Subventionera snabbt internet — överallt. Etablera forskning i grön teknologi och framtidens jobb. Fyll de tomma butikslokalerna med offentlig, allmännyttig verksamhet. Och bevisa att allas framgång förutsätter att vi organiserar och löser utmaningar gemensamt.

Ett samhälle är nämligen något mycket mer, något mycket viktigare, än summan av marknadskrafter.