I förra veckan skadades fem svenska soldater när deras fordon körde på en sprängladdning i norra Afghanistan. Upprördheten över att det tog två timmar för en ambulanshelikopter att ta sig dit skymde helt det faktum att svenskarnas tolk, en civil afghan, dog i samma explosion.
Än mindre ägnade svensk press särskilt mycket uppmärksamhet åt det faktum att den döde tolken var helt oförsäkrad, eftersom den svenska försvarsmakten anser att det inte ingår i ett "normalt arbetskontrakt".
För två år sedan blev upprördheten stor när det visade sig att de irakier som arbetat för den USA-ledda invasionen på olika sätt inte bara drabbats hårt av våld och förföljelser i hemlandet utan dessutom nekats asyl i det land de arbetat för – USA.
I Danmark, som ingick i den koalition som "befriade" Irak, möttes de asylsökande tolkar som råkat illa ut efter arbete under dansk flagg först med kalla handen. Efter en livlig debatt beslöt man att flyga flera av dem till Danmark, men först påpekades att de fick söka asyl på samma villkor som alla andra.
Nu visar det sig alltså att Sverige har sällat sig till detta skamliga militära följe som cyniskt utnyttjar civilbefolkningen. Sverige, liksom alla andra länder som är i Afghanistan, säger sig vara där för freden och stabilitetens skull. För att stärka civilsamhället så pass mycket att de till slut kan åka därifrån. Hittills har det inte gått så bra.
Det av väst omhuldade valet slutade i fiasko, med valfusk och ett snöpligt slut där fuskaren Karzai stod som segrare efter att motståndet dragit sig ur i protest. Sedan militariseringen satte fart har det dödliga våldet mot civila ökat, talibanernas makt, inflytande och stöd skjutit i höjden, heroinproduktionen når ständigt nya höjder och landet är långt ifrån säkert att vistas i. Medellivslängden i Afghanistan är 47 år.
Enligt Svenska Afghanistankommittén är stödet för de utländska trupperna nere på 37 procent bland den afghanska befolkningen jämfört med 67 procent 2006. Debaclet med den väststödde krigsherresamarbetaren Karzai har inte hjälpt. Afghanistan behöver inte fler vapen, fler militärer, mer våld. Landet behöver rejäla satsningar på infrastruktur, på sjukvård och rättsväsende och framför allt en möjlighet till hopp.
För att säkerställa insatserna behöver fredsbevarande trupper från FN anlitas i stor skala, men Sverige, liksom alla de andra Nato-flaggade och truppförande länderna, måste lämna prestigen, Afghanistan och "kriget mot terrorismen". Inte för respektive lands soldaters skull, utan för afghanernas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
