Populismen kan bara bemötas om den demokratiska reformismen visar sig bättre på att åstadkomma kompromisser mellan olika idéer och intressen, skriver Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, i den sjunde delen av Dagens Arenas serie Hoten mot demokratin.
Redan under den amerikanska valrörelsen förra året började jag ana oråd. Oron har inte minskat efter maktskiftet. Inget av det extraordinära som har inträffat under årets tre första månader låter sig avfärdas som långsiktigt betydelselöst.
När Donald Trump och hans av allt att döma mycket påläste chefsstrateg Steve Bannon anser sig agera på vägnar av »folket« mot dess »fiender« verkar de mena vad de säger. Följaktligen finns det skäl att påminna om vilka grundvärden de angriper.
Om vi blivit överraskade beror det på att vi litet till mans haft svårt att befria oss från den anda av segervisshet, som under sjuttio år har präglat den demokratiska reformismen. Så har det varit alltsedan fascismen besegrades i andra världskriget och Sovjet efter ytterligare några decennier föll samman. Alltför länge har vi velat tro att vi självklart har historien på vår sida.
Före 1939 tedde sig framtidsutsikterna inte lika ljusa som under de första sjuttio åren efter andra världskriget. Dagens ovisshet om huruvida den demokratiska reformismen är långsiktigt möjlig känns igen från debatten under mellankrigstiden mellan liberaler och socialdemokrater å ena sidan och dem som i bred mening var revolutionärt sinnade å den andra.
Framför allt är det två kända statsvetares bedömningar av den demokratiska reformismen, som Steve Bannon har tillägnat sig. Det ena textstället jag tänker på är de inledande sidorna i Robert Dahls bok »Demokratin och dess antagonister« från 1989. Denne uttalar där några korta varningens ord gentemot alltför stor segervisshet.
Nutida och kommande generationer bör vara inställda på att kontinuerligt, manar Dahl, bearbeta tre grundläggande sårbarheter, som vidlåder teorin om demokratisk reformism. Den första är att teorin inget säger om vilka som är folket. Den andra är att teorin inget säger om rätt balans mellan folkvalda och experter. Den tredje är vad som är syftet. Om reformismen visar otillräcklig handlingskraft förlorar den medborgarnas förtroende. Hur kan demokratin samtidigt låta det finnas olika uppfattningar om vad styret bör åstadkomma?
Tillsammans antyder dessa tre olösta problem — folket, styret och syftet — förekomsten av en skuggteori om grundläggande sårbarheter, som den demokratiska reformismens aktörer med omdöme måste kunna praktiskt hantera.
De svaga punkter som Dahl ärligt redovisar är vad Bannon och hans motsvarigheter i Moskva, Ankara, Budapest och Paris har upptäckt. Idén om att effektivt kunna kombinera allmän rösträtt med legitim opposition är enligt dessa populistiska tänkare historiskt överspelad. Vänster bör inte ställas mot höger. Alternativet är att mobilisera hela folket mot hela etablissemanget. Först då kan ett land vara starkt och hävda sig internationellt.
1989 års antydan om en skuggteori kom redan 1923 till fullödigt uttryck hos den radikale tyske statsvetaren Carl Schmitt. Enligt tolkningen i dennes bok »Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus« var demokratins uppgift inte att förhandla utan att säkerställa total och oförfalskad samstämmighet mellan folkvilja och rättsutveckling.
Rätt politik uppnås inte efter överläggningar mellan företrädare för olika idéer och intressen utan genom att härskaren, oavsett vem vederbörande är, slår fast vad som är folkviljan. Varken den akademiskt liberala idén om seminarium eller den ekonomiskt liberala idén om marknad kunde, ironiserade Schmitt, med någon utsikt till framgång läggas till grund för maktutövningen inom staten.
Ty behovet av obestridlig yttersta auktoritet går enligt Schmitt inte att förbise. Samma budskap hörs i dag från Vita huset. Folkviljan får inte förvridas genom journalistik, debatter, seminarier, maktdelning och förhandlingar av det slag som idén om politisk frihet främjar. Praktiskt tillämpad innebär den sortens frihet vad Schmitt med ett för denne karaktäristiskt uttryck kallar organiserad obeslutsamhet.
Sammanfattningsvis gäller att fascismens och kommunismens gräsligheter inte längre räcker som argument för demokratisk reformism. Populismen har öppnat en ny angreppslinje. Denna kan bara effektivt bemötas, om den demokratiska reformismen bättre än populismen förmår åstadkomma och vidmakthålla fungerande kompromisser mellan olika idéer och intressen.
Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet
Tidigare krönikor i serien »Hoten mot demokratin«:
Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«
Carl Tham: »I 20 år har makten medvetet försvagat den svenska demokratin«
Bengt Säve-Söderbergh: »Demokratin måste vårdas, den uppstår inte av sig själv«
Morten Kjaerum: »Solidaritet och samarbete stoppar ickedemokraterna«
Börje Ljunggren: »Demokratin är hotad som världens dominerande styrelsereform«
Börje Ljunggren: »Betydelsefulla länder har blivit allt mer auktoritärt arroganta«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
