Svikna välfärdslöften släcker Sverige

LEDARE Nu sänker sig mörkret över Sveriges kommuner. De hårda sparprogrammen gör inte bara barn och äldre fattigare, utan leder också till att väljarna tappar tilltron till de löften som välfärdssystemet innebär.

»Jag vet inte vad jag ska göra nu. Det blir väl bolaget i stället.« Patrik Janssons blick säger allt om känslorna som nedläggningen av dagverksamheten Träffen i Bengtsfors väcker. Aktuellts reportage i SVT (25 november) klargör vad denna gemenskap och sysselsättning betyder för en grupp med psykiska funktionshinder.

Men när Bengtsfors, i likhet med 8 av 10 svenska kommuner, måste spara får livskvalitet ingen plats i kalkylen.

Den 1 januari släcks ljuset för Träffen – samtidigt som gatubelysningen minskas, lekparker glesas ut, elevhälsan dras ner, snöröjningen försämras och allt annat som kommunfullmäktige klubbat för att klara ekonomin, utan skattehöjning. Dagverksamhetens bidrag blir en halv miljon.

För den dalsländska kommunen med knappt 10 000 invånare handlar det om 25 miljoner.

Landet runt rapporteras om stora neddragningar inom skola, äldrevård, omsorg och psykiatri. Sparandet drabbar även vägar, vatten, avlopp och skyddsverksamhet. » I grunden är det något slags systemhaveri just nu för det går så väldigt fort«, säger Peter Carlstedt, kommundirektör i Kramfors, med 18 000 invånare som ska spara svindlande 50 miljoner kronor.

Och det är det här krisen handlar om. Ett Sverige som bokstavligt talat släcks ner i brist på pengar, när kommunernas ekonomier befinner sig i »fritt fall«, som Anders Knape (M), ordförande i SKR, Sveriges kommuner och Regioner, beskrev det i Aktuellt. Han framhöll att Sverige »lider av växtvärk« efter att ha ökat med en miljon invånare på tio år, utan att kommunsektorn kompenserats för nya uppgifter.

Varför betala mer i skatt än i USA om man inte kan vara säker på att få något för pengarna?

För små kommuner med högt flyktingmottagande har migrationen blivit en tung post när statliga ersättningar upphört efter två års etableringstid, samtidigt som de nya invånarna inte hunnit få arbeten. Kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd har ökat med 9 procent detta tredje kvartal jämfört med förra året.

Och även om Arbetsförmedlingen nu fått uppdrag att åter öka närvaron, är det tveksamt hur snabbt det kan gå. Det tillförs dessutom inte några nya pengar, utan AF får behålla de som blivit över i år.

Att kommunsektorn behöver 90 miljarder till 2026, konstaterade finansminister Magdalena Andersson (S) i redan i somras. (LO-ekonomerna anser att det behövs lika mycket till 2023, SKR att gapet är 43 miljarder samma period). Underskotten kommer knappast som en överraskning.

Därför är det svårbegripligt att regeringen inte tillförde en krona extra i sin nyligen klubbade ändringsbudget, utöver det som redan fanns i M-KD-budgeten. För det är just för situationer som denna som nuvarande budgetsystem med sitt överskottsmål tog höjd. Skuldkvoten, statsskuldens andel av BNP, ligger i dag en bra bit under det som man får ha enligt EU:s regler, samtidigt som kommunernas skuldandel mer än fördubblats sedan 2010.

Men under samma period minskar också resurserna till vård och omsorg. Skatterna har sänkts med miljarder och den offentliga sektorn får idag in mindre pengar som andel av BNP än tidigare. Skattekvoten är i dag 44 procent, tre procent mindre som andel av BNP än för 10 år sedan. Och för offentliga sektorn (kommuner, regioner, stat och socialförsäkringar) betyder det ett resurstapp på 7 procent för statens, kommuners och regioners utgifter (exklusive statens inkomstpension) samtidigt som befolkningen ökar. Och skatterna kommer att fortsätta sjunka så länge det politiska motståndet mot höjningar är i majoritet.

Men kommunala skattehöjningar är inte någon okomplicerad fråga. Det är onekligen problematiskt när en undersköterska i Dorotea, betalar 12 000 kronor mer per år i skatt än undersköterskan i Solna, på samma lön. Höga kommunalskatter slår hårdast mot de lågavlönade. I ett nyligen presenterat förslag från Kommunal finns därför bland annat höjd fastighetsskatt och högre skatt på invånare i rika kommuner som kommer att bidra betydligt mer än de fattiga till välfärden.

Det fackliga idéinstitutet Katalys vill i rapporten tre sätt att finansiera välfärden bland annat att det finansiella ramverkets överskottsmål ersätts med ett balansmål för att frigöra omkring 17 miljarder kronor varje år till kommuner och regioner.

De konservativa har andra lösningar. De accepterar inte välfärdsstatens logik och vill inte betala för allas lika tillgång. Deras systemskifte med vårdval och kamp för att införa privata sjukvårdsförsäkringar gör inte offentliga sektorn billigare utan dyrare och mindre effektiv.

Sverige styrs fortfarande huvudsakligen av en modell där du betalar när du har resurser och får tillbaka när du behöver dem. Men nu är vi väg på att byta system, utan att befolkningen informerats, där bara de som betalar extra får garantier.

Funkar inte den livsomfördelningsprincip som välfärden bygger på så släcks inte bara ljusen i kommunerna utan även medborgarnas tilltro till ett system med välfärd för alla.

Regeringen, om någon, borde veta att avtal ska hållas. Även de som gäller medborgarna. Annars lämnas fältet fritt för den högerpopulism som i brist på bättre redan växer sig starkare. Varför betala mer i skatt än i USA om man inte kan vara säker på att få något för pengarna?