ledare SVT:s mest akuta problem just nu är inte bara de politiska påhoppen från höger, utan att det är oklart om företagets ledning förstått det grundläggande uppdraget för public service.
Efter en höst i snålblåst dominerad av kritik och krav från M, KD och SD fattade riksdagen den 23 oktober beslut om villkor och riktlinjer för de tre programföretagen Sveriges Radio, UR och SVT. Det blev nej till de tre partiernas krav på bland annat avsmalning, budgetbantning och vetenskapliga överrockar. Och därmed är sändningstillståndet klart, i alla fall för sex år.
Krafterna borde alltså kunna satsas på uppdraget. Och det behövs. För mörka moln hopar sig över public service, med centrum över SVT, inte över Sveriges radio. Det allvarligaste är de politiska påhoppen, Men det handlar också om förtroendet, om uppdraget, och inte minst om publiken.
I Mediesverige stormar det fortfarande om huruvida framförallt SVT gör rätt saker eller sätter käppar i hjulet för i synnerhet lokala mediers kamp att överleva.
Allra mest verkar det blåsa innanför SVT-husets egna väggar.
I artikeln Larmet från tv-huset i tidningen Journalisten rapporteras om dålig arbetsmiljö, bristande respekt för erfarna medarbetare, beslut utan förankring, och stark oro för hur det publicistiska uppdraget ska klaras.
Kritiken handlar främst om den nya organisation som infördes på SVT:s 37 lokala redaktioner den 1 november och som innebär en genomgripande förändring av arbetssättet.
Det handlar inte om bredd kontra smalt, utan om tittarnas behov av kvalitet, fördjupning och att bli tagna på allvar.
Men anställda ifrågasätter om dessa långtgående omgörningar ger tittarna »tillgång till opartisk och mångsidig information inom olika områden» och förmår »spegla omvärlden ur många olika perspektiv.«
Alltså precis vad public service handlar om. Inte om hur man parkerar en elsparkcykel, snoozar bäst, eller maxar sina ledighetsdagar.
Stora resurser har flyttats från linjär teve (så kallad broadcast) till online-redaktionen. Aktuellt som har uppdraget att vara »det ledande fördjupande nyhetsmagasinet i landet« har fyra reportrar!
Här finns troligen förklaringen till den märkliga likriktningen av Rapport och Aktuellt, trots att de, enligt programdirektör Jan Helin i DN, fått ett förtydligande uppdrag med olika roller. Det fattas helt enkelt folk för att göra jobbet.
Vad händer med uppdraget att stärka den lokala bevakningen i svagt bevakade områden när journalistiken inriktas på videoklipp med maxlängd 75 sekunder, på nätet istället för mer genomarbetade reportage i ordinarie nyhetssändningar? Där »satsningen« – nyinsatta lokalnyheter klockan 22 – dessutom i vår kortas från nio till fyra minuter.
Det är inte konstigt att det här väcker frågor om vad SVT egentligen sysslar med. Det handlar inte om bredd kontra smalt, eller om online kontra marksänt, utan om tittarnas behov av kvalitet, fördjupning och att bli tagna på allvar.
De förtroendemätningar som kommit från SOM och Medieakademin visar båda tapp för public service de senaste åren. Detta är sannolikt en del av ett allmänt missnöjde med samhällsförändringar som tittarna vill se mer belysta. För samtidigt seglar public service ännu i en egen klass med väsentligt högre siffror än dagspress, kommersiella kanaler och kvällspress.
Public Service och SVT är den enda oberoende kanal som vanligt folk kan komma åt och som de redan har betalat för. Den ska vara i allmänhetens tjänst. Där innefattas exempelvis de äldre som varken hörs eller syns i förhållande till sin storlek. Och de fattiga, arbetslösa och sjuka som femdubblats de senaste 15 åren. De förtjänar mer än snuttifierad onlinejournalistik.
Det allvarliga är att SVT-cheferna inte verkar förstå uppdraget.
Frånvaron av arbetarklass i medier kan leda till att gruppen passiviseras som politisk röst, skrev två forskare i en essä på Dagens Arena. med anledning av en rapport där SVT:s klassblindhet uppmärksammades inför valet 2018. Det fackliga idéinstitutet Katalys visade då att endast 5 procent av personerna som syntes eller hördes i SVT hade arbetarklasstillhörighet. Och bara 2 procent av de som syns i bästa sändningstid i rutan är över 65.
Representation handlar inte om höger eller vänster, utan är en demokrati och maktfråga. Public service ska spegla hela samhället. Inte bara det samhälle man själv ser.
Hela Sveriges Television har en del kvar att bevisa.
Men kulturjournalisten Ulrika Knutson har helt rätt i att det behövs fler röster som står upp för radio och tv i allmänhetens tjänst. Sex år är en kort tid när demokratin är utsatt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
