Nyligen insåg Sveriges Television vad alla kunnat se – att man skulle spräcka budgeten rejält på kostnader för prinsessbröllop, OS, VM-fotboll och valet. Ändå var det utan förvarning som en mellanchef en dag dök upp på nyhetsredaktionen, gick runt och pekade ut de journalister som hyrts in via bemanningsföretag och som nu måste gå. Huvuddelen av ett 70-tal inhyrda skulle bort med en månads varsel. Reaktionerna blev häftiga.
Liknande villkor som de på SVT gäller för stora delar av svensk arbetsmarknad, att lösare anställningsformer skapar orimliga livsvillkor för de enskilda. Men det är särskilt kortsiktigt och omoraliskt att just public service-teve har medarbetare som behandlas som bärplockare.
Radioprogrammet ”Medierna” i P1 diskuterade häromdagen om Rapport och Aktuellt med så många inhyrda reportrar klarar av att kritiskt granska missförhållanden med bemanningsföretag på arbetsmarknaden i stort. Villkoren för reportrarna är givetvis bisarra, men konsekvenserna är betydligt allvarligare än så.
Det stora problemet med journalistiken i dag är – som DN:s mediekrönikör Johan Croneman formulerat saken – likriktningen, alla lydiga, de många jasägarna, som bara refererar och citerar. Är det någon som tror att lösare anställningsformer och inhyrda medarbetare främjar den interna självkritiken på redaktionerna, skapar journalister som vågar sticka ut hakan, undersöka och ifrågasätta makten? Hör du till de löst knutna eller inhyrda är det klokare att tiga och göra som alla andra, för att inte dra på dig chefernas misshag, riskera hamna i kylan, utan att kunna betala bolånen. Unionens fackklubb på Sveriges Television rapporterar om ett företag som präglas av ”rädsla och tystnad”.
Till bilden hör att ledningen för SVT aldrig medger några som helst fel. Det hade ju inte kostat på att till exempel i efterhand erkänna att humorprogrammet ”Elfte timmen” och Kristian Luuks kladdande på partiledarna när de anlände till valvakan inte fungerade. Men i interntidningen ”Vi på TV” avfärdar vd Eva Hamilton dem som i andra medier kritiserat bevakningen med att 2,3 miljoner tittare på valvakan visar att det inte fanns några kvalitetsbrister och ”Det är inte fult att skratta åt politik”. Visst, men om nästan ingen skrattade?
På en annan sida i personaltidningen citerar den ansvarige för klagomuren sex tittare som alla gillade valprogrammen och på en tredje sida intervjuar man tre medarbetare som alla hyllar det egna företagets valprogram. Detta självförhärligande påminner om Nordkorea. SVT är ett företag i kris, moraliskt och kreativt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
