Söndagens avsnitt av Nyfiken på partiledaren gav oss en bild av moderatledaren som kändes så tillrättalagd att den lika gärna kunde varit producerad av partiets pr-maskineri.
Fredrik Reinfeldt harklar sig och rättar till slipsen. Sen böjer han sig fram. Med hes och sprucken stämma som ofta bryts börjar han berätta om sin barndom. Det formar sig till en svart saga om missbruk och misshandel. En vuxenvärld som svek, skolk, dåliga betyg och hur han brukade sniffa lim tillsammans med Kenta i rökrutan.
Nej, jag skojar förstås. Söndagens avsnitt av Nyfiken på partiledaren – SVT:s töntigaste format någonsin – gav oss en bild av moderatledaren som kändes så tillrättalagd att den lika gärna kunde varit producerad av partiets pr-maskineri. Här fanns inte en enda spricka. Psykologen Poul Perris betedde sig som en paralyserad mus redo att slukas av en boaorm. Reinfeldt, med en skådespelares kontroll över ansiktsmuskulaturen, berättade inlevelsefullt om sina år som basketspelande elevrådsordförande och sin benhårda övertygelse att just han är bäst ägnad att leda landet Sverige mot den framtid han helst undviker att tala om.
Det är samhällsbevakning när den är som allra sämst – och farligast. För förutom det som inte sades i programmet (i stort sett allt som kunde ha varit av intresse för de medborgare som snart ska avgöra riksdagsvalet) var det något grundläggande skumt med det som faktiskt yttrades.
I studiosamtalet efteråt talade två statsvetare, Ludvig Beckman och Katarina Barrling, om Reinfeldts helt nya image som socialkonservativ landsfader. Hans långa utläggningar om trygghet i ett samhälle med en fast ordning där olika människor (läs klasser) har olika uppgifter och förutsättningar, påminner onekligen om en uråldrig svensk tradition, snarare än om den moderna socialdemokratiska idétradition som Nya Moderaterna låtsas anknyta till.
Är det alltså sanningen om Nya Moderaterna? Att de är socialkonservativa? Knappast. Alla de väljare som 2006 röstade på Reinfeldt trodde på honom när det gällde arbetslinjen och regeringsfrågan. Den politik som sen kom på plats – hade och har mindre stöd bland befolkningen. Effekterna av den politiken – nämligen 100 procent snabbare ökningstakt av inkomstklyftorna, 40 procent större inkomstklyftor mellan kvinnor och män, färre anställda i välfärden trots ökad folkmängd och 150 procents ökning av försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar – tyder inte på några socialkonservativa ambitioner. Vad det tyder på är både Reinfeldt och Anders Borg har lyckats genomföra den nyliberala ordning de båda drömde om som unga MUF:are.
Om man vill kan man se Nyfiken på partiledaren som ett tecken på det som Vänsterpartiets Aron Etzler kallar “Reinfeldt-effekten”: den trovärdigaste lögnaren segrar. Efter 2006 verkar alla svenska valrörelser förvandlas till ytliga personval. Det är synd att även SVT hakar på en trend som bidrar till att föra väljarna bakom ljuset.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
