Syna den verkliga skattebluffen

Ledare Skatter utgör den avgörande skiljelinjen mellan höger och vänster. När valdagen närmar sig blir detta allt mer tydligt. Kanske avgör skattefrågan valutgången – om dess politiska och samhälleliga betydelse tydliggörs.

Skatterna utgör samhällets offentliga blodomlopp och finansierar våra gemensamma angelägenheter. Det är väl ingen hemlighet att högersidan alltid strävat efter att sänka skatterna och banta den offentliga sektorn.

Vänstersidan har varit mer positiv till höga skatter och den gemensamma sektorn. Men blivit mer modest i kraven på att höja skatterna under senare år, även om en viss förändring kan märkas från socialdemokratiskt håll.

Det har varit ett starkt ideologiskt tryck mot sänkta skatter. För skattefrågorna visar fortfarande på en fundamental ideologisk skiljelinje. Allianspartierna vill fortsatt ta ner skatterna ännu mer, särskilt Moderaterna sätter sänkta skatter högst upp på dagordningen.

Men skattefrågan är inbäddad i en ideologisk och intellektuell dimma. I SVTs partiledarintervju fick Stefan Löfven en »avslöjande« fråga av utfrågarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft: »Både Göran Perssons regering och Alliansen sänkte skatten, ändå ökade skatteintäkterna – varför säger du att det inte går?«

Frågeformuleringen bär vittnesbörd om tidsandan och vilka föreställningar som sätter sin prägel på debatten i vår tid. Det låter ju lite för bra för att vara sant: det funkar att sänka skatterna men ändå öka skatteintäkterna! Det låter som ett trolleritrick i den högre skolan och naturligtvis finns en ekonomisk teori som lurar i kulissen.

Den faller tillbaka på ekonomen Arthur Laffer som har gett namn åt Lafferkurvan, en teori som »visar« att om man höjer skatterna över en viss nivå minskar människors vilja att arbeta och ekonomin krymper och skatteintäkterna minskar. Och omvänt, sänkta skatter leder till det omvända.

 Det finns inget empiriskt stöd för att sänkta skatter ökar tillväxt och skatteintäkter överhuvudtaget. Det är bara just ett trolleritrick utan verklighetsförankring. Däremot leder en växande ekonomi till ökade skatteintäkter.

Teorin har varit som mumma för nyliberala ideologier och skattesänkningsbenägna politiker de senaste decennierna. DNs Erik Helmersson menade att SVT -utfrågningen visade på »S-läsningen om skatten avslöjades« och att jobbskatteavdragen bevisar »att sänkt skatt kan sätta fler i arbete vilket kan ge högre offentliga intäkter«.

Men teorier är teorier. Det finns inget empiriskt stöd för att sänkta skatter ökar tillväxten och skatteintäkter överhuvudtaget. Det är bara just ett trolleritrick utan verklighetsförankring. Däremot leder en växande ekonomi till ökade skatteintäkter.

Sedan 90-talskrisen har vi haft många år av tillväxt. Men det beror på ökad produktivitet, ökad efterfrågan, växande befolkning och goda konjunkturer – inte på sänkta skatter.

Dessa samband är så fundamentala att de borde ingå i den ekonomisk-politiska allmänbildningen även på en borgerlig ledarsida. För det är inte skatterna räknat i kronor som är intressanta utan skatternas andel av BNP.

Om skatternas andel BNP minskar (vilket dom alltså gjort) måste man också krympa välfärden för att klara löner och verksamhet. Och det är precis vad som skett de senaste decennierna, det är färre anställda och mindre resurser.

Sveriges befolkning har exempelvis ökat med i runda tal en och en halv miljon de senaste 20 åren. Så i verkligheten släpar skatteintäkterna efter i reala termer.

År 2000 var skattekvoten 49 procent, år 2006 46 procent och när Reinfeldt avgick 2014 42,5 procent. Skillnaden var ungefär drygt 300 miljarder i minskade skatteintäkter jämfört med år 2000.

Nu har skattekvoten ökat 1,5 procent under Stefan Löfven. Och antalet anställda i skolan, vården och omsorgen har också ökat. Så det finns förstås ett samband mellan skatter å ena sidan och resurser och antalet anställda i den offentliga sektorn å andra sidan.

Den långsiktiga minskningen av skattekvoten har alltså skett under såväl socialdemokratiska regeringar men framför allt under borgerliga regeringar. Allt detta har skapat en hård ekonomisk press på den offentliga verksamheten. En del har hanterats av nödvändiga effektiviseringar och bättre organisation, ett arbete som behöver fortgå permanent. Men samtidigt är den reella resursminskningen alltså stor.

Det märks på många håll i samhället och i den offentliga sektorn. Det saknas många händer i vården och omsorgen. Lönerna släpar efter. Den märks i köerna i vården. Det syns när samhällsservicen utarmas.

Man behöver inte vara vänster för att förstå detta. Numera kan man höra av ekonomer som Harry Flam (det går inte att sänka skatterna) och Lars Calmfors (skattetrycket måste öka). Dessa två ekonomer ingår inte direkt i de socialistiska stormtrupperna utan är ganska traditionella nationalekonomer.

En tydlig illustration på hur ideologiskt förblindade många trosvissa ledarskribenter är och hur problematisk och missledande SVTs fråga till Stefan Löfven var. Och hur illa timade moderaternas skattesänkarförslag är.

Jan Björklund (L) talade i veckan SVTs utfrågning nu om att det totala skattetrycket inte kan gå ner, han vill dock minska de få progressiva inslagen i skattesystemet som finns kvar. KD vill säkra sjukvården före skattesänkningar. Samtidigt står skattesänkningar i högsta grad på dagordningen för den allians som vill ta över efter valet nästa vecka.

Det är fråga om dubbla budskap som döljer eller försöker tona ner eller dölja grundkonflikten i svensk politik. Vi behöver mer omfördelning via skatterna. De med höga inkomster särskilt från ägande och kapital har dragit ifrån. Sverige har avskaffat flera skatter som var rimliga och rättvisa, som fastighetsskatten och arvsskatten. Bolagsskatten har tagits ner. Förmögenhetsskatten försvunnit helt och hållet. Jobbskatteavdragen har gett många mer i plånboken.

Expressen dömer ut socialdemokraternas förslag om höjda kapitalskatter: »Syna S tomma skattebluff«. Och sätter Magdalena Anderssons bild bredvid Karl Marx, oklart vem som är hedrad av sammanhanget.

Under 20 år har den privata konsumtionen ökat år för år. Medan den andel som går till den offentliga verksamheten och till våra gemensamma utmaningar och åtaganden har minskat. Vi behöver alla avstå lite mer för att klara välfärden, omsorgen, hålla samman landet från landsbygden till förorten och för att klara klimatomställningen.

Att blunda för allt detta är den verkliga skattebluffen.