Ulf Kristersson har tagit täten i Moderaterna som språkrör i alla politiska frågor. Men han gör det genom otydlighet. Och allra mest otydlig är han när det kommer till regeringsfrågan.
Det är läge att utfärda kult-varning. Ulf Kristersson dominerar totalt sitt parti, och verkar ha blivit partiets talesperson i alla frågor samtidigt.
Just nu toppas Moderaternas hemsida av Ulf Kristerssons tal på Folk och Försvar, följt av Ulf Kristerssons anförande i partiledardebatten den 17 januari, och Ulf Kristerssons medverkan på »Forum för välfärd«. Ulf Kristersson uttalar sig om språkkrav för medborgarskap, och om skattepolitik, Sverige ska bli »ett land för hoppfulla«, och han besöker Södersjukhuset i Stockholm för att kräva »starkare skydd för patienter och medarbetare inom sjukvården«.
Och så vidare.
Han är välskräddad, välkammad, och framförallt vältalig. Just det verkar vara hans charm: att göra uttalanden som gör den som lyssnar nöjd, oavsett vem lyssnaren är. Som i den här intervjun med Aftonbladet TV. Ulf Kristersson är »inte alarmistisk« om läget i förorterna, hävdar han, det är »viktigt att lyfta fram allt det som är bra«. Men »vi har områden i Sverige där det nästan pågår ett krig«.
Eller uttalandet om språkkrav för den som vill bli svensk medborgare, gjort i klassisk Kristersson-stil: »Att kunna perfekt svenska är överskattat, men att tala begriplig svenska är underskattat«. Jaha?
Just det verkar vara hans charm: att göra uttalanden som gör den som lyssnar nöjd, oavsett vem lyssnaren är.
Allra tydligast otydlig är han dock när det gäller regeringsfrågan.
Det är väldigt jämnt mellan blocken just nu. Enligt SVT Novus senaste mätning (publicerad 25 januari) får S, V och MP tillsammans 40,3 procent, medan Alliansen får 40,4. Om KD räddar sig kvar (de ligger på 2,7 procent i SVT Novus mätning) med hjälp av stödröster från den andra Allianspartierna, och MP klarar av att hålla sig över spärren (de balanserar nu med 4,1 procent) kan det alltså hänga på tiondels procentenheter vilket av blocken som blir störst.
Kristersson har dock bestämt sig för att bli statsminister, oavsett. Om Alliansen blir det största blocket är det naturligt att talmannen ber Ulf Kristersson att bilda regering. Även om Decemberöverenskommelsen formellt sett inte gäller längre, så är det troligt att en sådan regering kan räkna med att få igenom sin budget i riksdagen.
Men Ulf Kristersson har sagt att han tänker bilda regering även om Alliansen tillsammans blir mindre än de rödgröna. En sådan regering skulle behöva stöd från SD för att få igenom sin budget. Det är inte troligt att den skulle få det utan att SD får inflytande på politiken. Det verkar inte bekymra Kristersson.
Han säger i en och samma intervju »Vi kommer att rösta nej till Stefan Löfven som ny regeringsbildare« men »Nej, jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna.« (DN 1 november 2017). Det är två uttalanden, som liksom Karin Pettersson påpekat, inte kan vara sanna samtidigt.
Skulle en Alliansregering kunna splittra de rödgröna, och till exempel bilda en regering med Miljöpartiet som stödparti? Eller skulle valet kunna resultera i en bred mitten-regering?
Idag verkar alla alternativ osannolika. Och de flesta oönskade. I slutändan kommer Centern och Liberalerna att avgöra, de måste välja sida.
Förhoppningsvis är de inte förblindade av kulten kring Kristersson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
