Synen på arbetsmarknaden skiljer vänster och höger

Ledare Utgången av valet på söndag kommer att få avgörande betydelse för arbetsmarknaden. En högerregering skulle försämra villkoren för arbetstagarna.

Arbetsmarknaden har hamnat i skymundan i valrörelsen. En förklaring är att debatten i mångt och mycket går ut på att triangulera gentemot SD. En annan är att flera av de centrala frågorna blivit inkapslade i stora överenskommelser, som arbetsrätten, konflikträtten och Arbetsförmedlingen. Men fortfarande utgör arbetsmarknadsfrågorna en av de stora skiljelinjerna mellan vänster och höger i politiken.

Om Kristersson blir statsminister och om Åkesson får ett starkt inflytande kommer arbetsmarknads- politiken att kantra.

I riksdagsdebatterna om arbetsrätten har Moderaterna och KD hävdat att de förändringar som genomförts under mandatperioden varit steg i rätt riktning, men att de hade önskat mer drastiska förskjutningar. Partierna hade till exempel gärna sett ”fler” undantag från turordningsreglerna och att provanställningarna förlängdes från 6 till 12 månaderna. Om högerblocket får makten efter valet på söndag finns risk för att de öppnar för nya förändringar. Men om de börjar mixtra med lagstiftningen finns risk för att den nuvarande uppgörelsen mellan parterna skjuts i sank. Det skulle skapa instabilitet på arbetsmarknaden.

Ett högerblock vid makten skulle inte bara skapa osäkerhet. Konstellationen M-KD-L-SD skulle på flera områden flytta tillbaka arbetstagarnas positioner. Det visar en granskning av dessa partiers konkreta ställningstaganden. Här följer några exempel:

• Partierna vill försvaga strejkrätten genom att minska möjligheten att genomföra sympatiåtgärder.
• De fyra partierna har motsatt sig att de regionala skyddsombuden ska få en utökad tillträdesrätt (även C har stött den linjen). Liberalerna och SD vill även ta ifrån de fackliga organisationerna rätten att utse de lokala skyddsombuden.
• Partierna förordar fler osäkra och tillfälliga anställningar med motiveringen att det minskar trösklarna till arbetsmarknaden.
• Samtliga utom SD vill sänka nivåerna i a-kassan. SD vill ta bort det fackliga inflytandet över a-kassan.
• Partierna till höger vill behålla karensavdraget. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill utreda frågan, Socialdemokraterna vill också skjuta till pengar för att ändra systemet. Vänsterpartiet vill helt ta bort avdraget.
• Alla fyra motsätter sig en arbetsmarknadsprövning av arbetskraft från tredje land. SD är visserligen principiellt för en prövning, men har deklarerat att de är beredda att böja sig för Moderaterna. SD har också förklarat att de inte vill att de fackliga organisationerna ska ha inflytande över en eventuell arbetsmarknadsprövning.
• M, KD och L vill återinföra lex Laval, något som skulle dra undan kravet på kollektivavtal för utstationerad arbetskraft.
• Inget av de fyra partierna har öppnat för att erfarenhet från arbetslivet ska kunna ge behörighet till kurser på högskolan. Flera av partierna har ingen uppfattning i frågan. SD säger nej.
• M, KD och SD har varit pådrivande i kommuner och regioner för att privatisera offentligt finansierad välfärd. Det påverkar i sin tur anställningsvillkoren. Andelen med tidsbegränsade anställningar är redan i dag 10 procentenheter högre inom den privata äldreomsorgen än inom den offentliga.

Sammantaget är de här skiljelinjer stora. Om Kristersson blir statsminister och om Åkesson får ett starkt inflytande kommer arbetsmarknadspolitiken att kantra åt ett håll som försämrar villkoren för miljoner arbetstagare.