Syrisk vinter

I Syrien fortsätter dödandet. Men i nyhetsmaskineriet har inbördeskriget förpassats till marginalerna. Ingen publicerar längre artiklar om hjältemodiga demonstranter i Damaskus eller Homs.

Konflikten i Syrien verkar ändra karaktär. Den arabiska vårens mönster när folkmyllret strömmade ut på torgen i protest mot släkten Assads diktatur ser ut att ersättas av mer komplicerade och obehagliga. Många varnade för hur enkelt Syrien kunde glida in i ett inbördeskrig där religiösa, etniska, språkliga och politiska gemenskaper ställdes mot varandra. Nu verkar det ligga nära.

I vinter har det kommit rapporter från städer som Homs hur nya gränser dragits mellan olika stadsdelar. Människor med ”fel” tillhörighet hotas, misshandlas eller kidnappas.

Den politiska opposition som länge försökte bli revolutionens samlande centrum verkade sakna förankring. Initiativet ser i stället ut att ha övergått till Fria syriska armén, och säkert också till lokala mer eller mindre autonoma milisgrupper på vandring fram och tillbaka över landets gränser till Libanon och Turkiet. I Mellanöstern saknas aldrig vapen. Utbudet är oändligt.

Syrien är märkligt. Städerna har svindlande lång kulturhistoria. Och alla invånare tillhör minoritetsgrupper som samexisterar efter urgamla pluralistiska förhandlingssystem: en rad olika kristna kyrkor, muslimska gemenskaper, folk med stark sammanhållning som kurder, armenier och palestinier. Fortfarande samlas även små grupper av judar i landets synagogor. Ett inbördeskrig kan i den här känsliga miljön utveckla en våldslabyrint bortom all kontroll. Bashar al-Assad är helt enkelt arabvärldens farligaste och mest omdömeslösa politiker. Hans val av våldets väg kommer bli ödesdigert.

Läget påminner om det libanesiska inbördeskrigets tidiga skede i mitten av 1970-talet. I slutet av förra veckan utlystes också den första vapenvilan i en av Syriens ”heta” städer. Det kändes som en repris från Libanon där hundratals vapenvilor var förutsättning för fortsatt uppladdning.

I helgen diskuterades risken för regionalt storkrig i radions Konflikt. Mer sannolikt är att Syrien blir ett noga inkapslat territorium där Mellanösterns alla konflikter kan spelas ut – på samma vis som skedde i Libanon. Redan i dag har Turkiet fingrarna djupt i smeten. Förmodligen även Iran. Snart följer Saudiarabien, Irak, kanske Israel och helt säkert kurderna. En säker gissning är att USA och Europa däremot kommer hålla sig på stort avstånd från det möjliga sammanbrottet.

Syrien svajar vid avgrundens rand. Makten fragmenteras, miliserna formeras, vapnen strömmar in och den politiska frihetsrevolutionen kvävs. Har landet passerat den punkt där räddningsförsök är för sena?

Obs! Per Wirténs text om Håkan Juholts avgång kan du läsa här.

Obs! Eric Sundströms text om Håkan Juholts avgång kan du läsa här.