Systerskap är makt

Boken »Systerskap« drivs av idén att det behövs färre duktiga flickor och fler stridbara kvinnor. Den tidigare S-politikern Veronica Palm har rätt i att det krävs ett praktiskt systerskap för att lyfta kvinnor.

Det är ofrånkomligt att tänka på Madeleine Albrights ord »Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra« efter att ha läst socialdemokraten och den tidigare riksdagsledamoten Veronica Palms nyutkomna bok »Systerskap« (Volante förlag).

Det är en personlig och ärlig beskrivning av de för- och nackdelar det innebär att vara en duktig flicka, politiskt och privat. Det är en inblick i Socialdemokratin som en patriarkal rörelse, där det sällan räcker tillräckligt långt att vara duktig flicka när makten väl ska fördelas och förvaltas.

Och det är en uppmaning till alla flickor, tjejer och kvinnor att tro på sin egen förmåga och att använda den. Men det är det kollektiva systerskapet, inte den individuella superkvinnan, som kan bryta de patriarkala strukturerna.

Boken »Systerskap« drivs av idén att det behövs färre duktiga flickor och fler stridbara kvinnor. Det behövs kvinnor som tar och tillåts ta plats för att synas och höras så som de själva behagar, inte så som de förväntas. Det behövs kvinnor som bryter mot de normer som avgör vad som är gångbart i maktens korridorer. Som längd på kjolen, färg på läppstiftet och höjd på klackarna.

Det är det kollektiva systerskapet, inte den individuella superkvinnan, som kan bryta de patriarkala strukturerna.

Veronica Palm lyfter särskilt ett par saker som är basala ingredienser för att förändra maktstrukturerna. Det grundläggande i ett systerskap är att inte döma varandra, motarbeta varandra eller ställa orimliga krav på varandra. Tvärtom behöver kvinnor synliggöra och stötta varandra mer. Som när Mona Sahlin såg Veronica Palms kapacitet, när hon själv inte vågade göra det, eller när Carin Jämtin synliggjorde hur Veronica Palm blev osynliggjord på ett möte.

Det andra är det hon kallar förebildskap, exempelvis hur den långsamma förändringen av synen på föräldraskap gått till, i förväntningar men också i praktisk handling.

Men hon lyfter också de politiska förebilderna hon haft, som Göteborgspolitikerna Kerstin Alnebratt, Anneli Hulthén och Ann-Sofie Hermansson som visade att styrkan kommer med gruppen. De stod enade, syntes, tog plats och fungerade som storasystrar att se upp till.

Eller Birgitta Dahl som 1995 införde barnpassning till timkostnad i riksdagen för de riksdagsledamöter som behövde det för att kunna utföra sitt uppdrag; ett »institutionaliserat systerskap« som Veronica Palm kallar det. Förändring går inte att vänta på och ord är ingenting utan medföljande handling. Därför infördes varvade listor på partikongressen 1993 och därför driver S-kvinnor krav på kvotering till bolagsstyrelser 2018.

Att berätta sin feministiska historia, som Veronica Palm gör i »Systerskap« är att erbjuda en spegel för andra kvinnor, att fungera som förebild för yngre och äldre systrar och att mana till organiserad handling. För som hon skriver: »Ett kollektivt förtryck måste brytas med kollektiva medel«.

Veronica Palm har helt rätt i detta. Det systerskap hon propagerar för är ett nödvändigt sätt att både ta makt och att ha makt.