Hela Sverige borde likt Ådalens invånare resa sig. Det är dags att kräva en jämlik vård.

»En rättvis och jämlik vård för alla!«

Så lyder en banderoll från gårdagens demonstration i Härnösand. Enligt aktionsgruppen Ådalen reser sig deltog mellan 20 000 och 25 000 personer i manifestationen. Det är nästan 10 procent av Västernorrlands läns invånare.

Demonstrationen, den andra i sitt slag, har sin upprinnelse i den slakt av vården som landstingsfullmäktige har beslutat om på flera ställen i länet. Bland annat kommer akutsjukvården att stänga ner i Sollefteå.

Folkupproret i Västernorrland skapar inga jätterubriker utanför länet, men det som pågår där borde intressera resten av Sverige. För det går inte särskilt bra för den svenska vården. Västernorrlands öde kommer att sprida sig över landet.

Ekonomiskt pressade landsting och nedskärningar inom sjukvården har lett till pressade scheman och undermålig arbetsmiljö för all vårdpersonal. Sjuksköterskor får knappast betalt för den arbetsinsats och kompetens de bidrar med till sjukvården. Det lönar sig inte alls att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska.

Stressen på vårdgolvet drabbar både vårdpersonal och patienter. Samtidigt sviker vårdunderlaget ute i landet i takt med urbaniseringen. Förslaget är att bilda sex regioner i Sverige för att råda bot på sjukdomarna inom vården. Men är det verkligen rätt medicin?

Frågan som ska lösas är hur vi gör det attraktivt att bo i hela Sverige samtidigt som alla som är sjuka får tillgång till den bästa vården.

Jämlik vård kan inte bara mätas i tid till närmsta sjukhus, utan även vilket typ av vård man får. Det är svårt, om inte omöjligt, att ge alla nuvarande akutsjukhus i Sverige samma nivå på vård. Det saknas pengar, kompetens och patientunderlag för att upprätthålla en sådan nivå.

En ny regionindelning ska rädda ekonomin. Men hur vården ska organiseras för att den ska bli jämlik, är en fråga som tycks försvinna i regionsdiskussionen.

En sådan fråga är till exempel att hela den svenska sjukvården har lika många helikoptrar som lilla norska Tromsö, vilket ställer helt andra krav på vår akutsjukvård. Att den invånarnära primärvården organiseras inom samma organisation som den högspecialiserade kirurgin är en annan.

När 10 procent av ett läns invånare demonstrerar för rätten till en jämlik vård, ska politikerna lyssna. För det handlar om en rädsla för att inte våga bo kvar om man skulle bli akut sjuk. Och för att en ort utan sjukhus inte attraherar nya familjer som är nödvändiga för att få bygden att överleva.

Men lösningen på den ojämlika vården i Sverige är nödvändigtvis inte att rädda ett sjukhus, utan att säkerställa att alla inom en rimlig tid får rätt till den bästa vården för sitt medicinska problem. Och den diskussionen har inte ens börjat i Sverige.