Hur, vad och var vi bygger är ideologiska ställningstaganden om hur samhället ska organiseras.
Förra veckans utspel om en ny strategi för att förverkliga kommunala byggplaner lyfte inga tak, de stora rubrikerna uteblev. Å andra sidan: pressmeddelanden med ordet samordnare i rubriken blir sällan klickraketer.
Det är synd — för idén är lysande. Bostadsminister Peter Erikssons plan, att ge kommunpolitiker konkreta verktyg för att få igång byggkranarna, är en välkommen öppning av en alltför passiv bostadspolitik.
Och för första gången på länge ser det ljust ut. Byggtakten är den högsta på 40 år, med 65 000 påbörjade bostäder nästa år. Regeringens 22-punktsprogram för ökat bostadsbyggande gör skillnad.
Men det räcker inte att smälla upp bostäder på överblivna industritomter och låta människor klara sig bäst de vill och kan. Den nya satsningen på bostadsbyggande ger oss anledning att fundera över hur vi bygger, vilket samhälle som tar form.
Först och främst behöver vi slå fast hur vi inte ska bygga. Många av det förra seklets stora byggprojekt — inte minst under sextio- och sjuttiotalet — skapade bilberoende kluster som stärkte segregationen. Människor fick någonstans att bo, men delades upp. Sorterades.
I dag upprepas misstaget, om än på andra sätt. De stora byggkoncernerna letar upp billiga ödetomter och reser radhus och bostadsrätter utan tanke på service och kommunikationer. Konsekvensen blir — återigen — bilberoende samhällen, inklämda mellan motorvägar och köplador.
Marknadskrafterna har blivit den viktigaste kompassnålen för samhällsbygget. Du inte bara köper dig rätten att bo — vi bygger för att du ska att köpa. Sharon Zukin, sociologiprofessor vid Brooklyn College, skriver i Naken stad — autentiska plasters liv och förfall om hur det behövs en diskussion om vilka staden egentligen är till för:
»Förändringar i stadens habitus, i dess sociala och kulturella miljö, speglar de massiva förändringar i ägandeförhållanden som långsamt byggt upp en företagsstad kring kärnan av en urban by.«
Där är vi i dag. Men det behöver inte vara så. Staden och samhället kan rymma fler, finnas till för mer.
När Moderaterna styrde i Stockholm hade partiet en uttalad strategi att göra staden till ett ideologiskt och politiskt skyltfönster. Visa resten av Sverige vad som är möjligt bara vi får styra, resonerades det.
Kommunledningar runt om i landet har all anledning att låna strategin. För hur, vad och var vi bygger är mer än lösningar på praktiska problem. Det är ideologiska ställningstaganden om hur samhället ska organiseras. Platserna där vi bor kan hålla ihop, avstånden kan göra det möjligt att promenera och cykla. Villor, bostadsrätter och hyresrätter kan ligga i samma kvarter. Offentliga ytor behöver inte domineras av kommersiell verksamhet och gallerior. Vi kan inviga teatrar, kulturhus och föreningslokaler mitt i stadskärnan.
Det är helt enkelt fullt möjligt bygga jämlikare och grönare samhällen — om den politiska viljan finns.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
