ledare När det gäller skolbiblioteken har flera partier har anledning att klargöra var de står: är det högtidstalens linje om betydelsen av bibliotek som gäller, eller är det SKR:s krassa krav på flexibilitet?
Utredningen om skolbibliotek (SOU 2021:3) är ute på remiss. Det viktigaste förslaget är ett krav på att det ska finnas skolbibliotek på varje skolenhet, med möjlighet att istället ha samarbete med ett folkbibliotek om det finns särskilda skäl.
Bakgrunden är att tillgången till skolbibliotek är mycket ojämnt fördelad och att inte ens hälften av landets elever har tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat på halvtid.
Utredningen visade också att lärare och elever i fristående skolor generellt sett är mindre nöjda med sina skolbibliotek, vilket inte är så konstigt med tanke på att Friskolornas Riksförbund ifrågasatt behovet av bemannade bibliotek med argumentet att det är ”viktigt att det finns fysiska rum avsedda för särskilt störningsfri aktivitet”.
I dagarna har organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) lämnat sitt remissvar. Samarbetsorganisationen för kommunerna, de som finansierar skolbiblioteken, är milt sagt kritisk.
Den moderata ordföranden i SKR:s utbildningsberedning, Mats Gerdau, vill inte se några krav. Han menar att eftersom kommunerna är ansvariga för skolan måste de också ha utrymme att själva bestämma hur de ska utforma, organisera och bemanna skolbiblioteken. Han glömmer de snart 20 procent av eleverna som går i friskolor.
Gerdau vet såklart att kommunerna betalar för deras skolgång också, men att kommunerna står helt utan inflytande över, eller ens insyn i, tillgången till skolbibliotek i fristående skolor. Att SKR – samarbetsorganisation för kommuner som betalar ut miljarder i bidrag till fristående skolhuvudmän – inte berör den problematiken i sitt remissvar är anmärkningsvärt.
Ett bra första steg kunde vara att besluta att SKR ska sluta skicka egna remissvar annat än som arbetsgivarpart.
SKR ifrågasätter också utredningens kritik av den bristande tillgången på skolbibliotek eftersom de menar att den insamlade statistiken är bristfällig. Det vill utredningen råda bot på genom en utökad anmälningsplikt till Kungliga biblioteket. Paradoxalt nog motsäger sig SKR också detta eftersom det skulle leda till ”ökad administration”. Det blir lite komiskt att läsa hur SKR på sidan två i remissvaret kritiserar utredningen för bristande underlag och på sidan fem motsätter sig det förslag som skulle råda bot på bristen.
Det finns allt fler skäl att ifrågasätta SKR:s roll som remissinstans. Organisationens svar bygger inte på en sammanställning av vad medlemmarna – kommunerna – tycker, utan det handlar om politiska beslut på central nivå. Det blev särskilt tydligt när SKR:s remissvar på likvärdighetsutredningen gick på tvärs med vad Malmö, Göteborg och utbildningsnämnden i Stockholms stad hade för synpunkter på likvärdighetsutredningens förslag om differentierad skolpeng och kötid som urvalskriterium. Fler kommuner som lämnat svar om skolbibliotek är också väsentligt mer positiva än SKR centralt.
Så vad borde göras? Det handlar som med all makt att skärskåda legitimitet, intressen, ansvarsutkrävande och alternativ. SKR och dess föregångare skapades för att vara arbetsgivarorganisation för kommuner och regioner, men har över tid också tagit skepnad av en ren påtryckarorganisation. Det handlar inte bara om remisser. Under pandemin gjorde SKR en uppgörelse med privata vårdgivare som kom att bli styrande ute i regionerna. När riksdagen och Socialstyrelsen ville ha hårdare bemanningskrav i äldreomsorgen slogs SKR stenhårt mot förslaget. Samma partier som i riksdagen vill ha bättre bemanning jobbar i SKR för det motsatta.
SKR har fått sin makt har av partierna, men det är otydligare i vems intresse makten utövas. Ibland antar organisationen ett rent arbetsgivarperspektiv i sina svar, ibland handlar det om ideologiska utspel. Tydligt är dock att medborgarperspektivet ofta lyser med sin frånvaro.
Ännu sämre är det med ansvarsutkrävandet. SKR är en indirekt vald politisk organisation som väljarna har små möjligheter att påverka.
För att minska SKR:s inflytande krävs inga stora reformer eller förslag om ändrade förvaltningsmodeller. Det räcker med att partierna agerar. Partierna har gett SKR muskler och makt, partierna kan snabbt ändra ramarna för vad SKR ska ägna sig åt.
Ett bra första steg kunde vara att besluta att SKR ska sluta skicka egna remissvar annat än som arbetsgivarpart. Regeringen kan å sin sida göra tydligt att den kommer lägga större vikt vid vad kommuner och regioner själva svarar än vad en liten politisk styrelse i SKR just nu har för uppfattning.
Partierna behöver ta tillbaka makten till de direkt folkvalda församlingarna. När det gäller skolbiblioteken har flera partier har anledning att klargöra var de står: är det högtidstalens linje om betydelsen av bibliotek som gäller, eller är det SKR:s krassa krav på flexibilitet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
