Ta tillbaka staden från marknaden!

Konflikten mellan att bygga för marknaden eller för medborgarna syns tydligt i det splittrade Malmö. Stadspolitiken ska inte ge privata intressen frikort att utforma våra kvarter. 

Som ett 140 meter högt, skinande monument i stål och framtidstro. »K O C K U M S«. 1973 var bolaget ett av världens största skeppsvarv och den berömda Kockumskranen utropstecknet högt upp över Malmö. Men bara några år senare gick luften ur och när åttio- blev nittiotal byggdes inte längre några skepp i staden. 2002 monterades den gigantiska kranen ned och skeppades till koreanska Hyundai.

Kockums berättelse speglar Malmös. Den stolta arbetar- och industristaden som både var den svenska arbetarrörelsens vagga och rekordårens kronjuvel. Och sprack.

I nysläppta boken Staden och kapitalet — Malmö i krisernas tid djupdyker kulturgeografen Ståle Holgersen i Malmös ekonomiska och sociala väv. Han driver tesen att efterkrigstidens hegemoni — keynesianism och kompromiss mellan kapitalism och socialism — från åttiotalet och framåt ersatts av en aggressiv art av nyliberalism.

Tre underströmmar har drivit utvecklingen.

1. En accelererande urbanisering har gjort att 85 procent av svenskarna i dag bor i en tätort.

2. Svenskt världsrekord i växande klyftor de senaste 30 åren  Och en specifik variant av globalisering på kapitalets villkor.

Välbyggda bostäder till rimliga priser kommer aldrig att vara en lönsam affärsidé. För det krävs politik.

3. Nyliberalismens offensiv från åttiotalet och framåt har skapat en ny konsensus för vad som är politik och hur samhällen ska organiseras.

För städer som Malmö har receptet mot kriser varit ett kommunalt trickle-down för att locka företag och kapital. Välståndet skulle sedan sippra ned till alla andra.

Riktigt så har det inte blivit.

Kontrasten mellan HSB:s prestigebygge Turning Torso och de stadsdelar som marknaden inte anser vara lönsamma illustrerar det splittrade Malmö. Vår tids samhällen och städer är platser där segregationen tas för given. Människor lever åtskilt, geografiskt och mentalt. Samtidigt har ekonomin skiftat från produktiv verksamhet till spekulativ, icke-produktiv.

Holgersen kallar det den postindustriella staden.

När saker och ting skiftar form långsamt framstår det inte som en förändring. Vi märker inte av det. I dag har Malmö — och många städer — blivit platser där det övergripande målet är att konsumera snarare än producera.

Vi har helt enkelt glömt bort att platsen där vi bor är något mycket mer, något mycket viktigare, än summan av köplador och gallerior.

Makten över staden är summan av flera, ofta motstridiga, intressen.

Välbyggda bostäder till rimliga priser kommer aldrig att vara en lönsam affärsidé. För det krävs politik. Offentliga platser där du tillåts vara något annat än enbart konsument passar inte in i marknadsstadens matris.

Åren med nyliberalt låtsasspråk och fanatisk marknadifiering har skymt sikten för andra, viktigare värden.

Stadspolitikens viktigaste mål borde vara att involvera medborgare och demokratisera bostadsbyggande och offentlig miljö. Inte ge privata intressen carte blanche att utforma våra kvarter.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi tycker är viktigast: kortsiktiga vinstintressen eller medborgarnas allmänintresse? Eller annorlunda uttryckt: vill vi ha en marknadsstad eller en medborgarstad?