Hon har kallats satmara, honjävel och manshatare. Hennes skratt är ett "kackel" och när män lyssnar på henne kan de tydligen inte höra något annat än "Ta ut soporna!" Nu är det över för kvinnan från Park Ridge Illinois. Hon kommer inte att flytta tillbaks till Pennsylvania Avenue som president.
Nej, sexism är inte anledningen till att Hillary Clinton förlorade det demokratiska primärvalet. Däremot är den mediala sexism som hennes kandidatur har utlöst anmärkningsvärd.
Tucker Carson jämförde Clinton med Lorena Bobbitt (kvinnan som skar av sin mans penis med en kökskniv), Courtney Martin sade sig stödja Obama eftersom Hillary enbart påminner om en arg morsa och Rush Limbaugh frågade sig om USA verkligen ville se en kvinna åldras i offentligheten.
Clinton har haft sitt starkaste stöd hos kvinnor inom sjukvård och skola, sektorer där lönediskrimineringen är stor och de ekonomiska marginalerna små. Yngre feminister med högre utbildning tenderar däremot att förespråka Obama. Clinton är inte tillräckligt "feminin" för att vara en förebild anser många unga kvinnor som tycker att Clinton låtsas vara en man: "det är inte feminism".
Sexism är en trasslig sak. Man brukar skilja mellan "illvillig" och "välvillig" sådan. "Illvillig sexism" handlar om att se kvinnan som elak och ute efter att kontrollera män. "Välvillig sexism" är attityder som går ut på att kvinnor är godare än män (exempelvis mer vårdande) men som är sexistiska i bemärkelsen att de definierar kvinnan som svag. Forskning visar att "illvillig" och "välvillig" sexism ofta förekommer hos samma person. Det verkar med andra ord inte finnas någon motsättning mellan att tycka att kvinnor är häxor och änglar samtidigt. Hillary anklagas både för att vara en bitch och för att vara ett offer oförmöget till att ens sparka ut otrogne Bill.
I vår kultur definieras politisk makt och kvinnlighet som en motsättning. Däremot är det feministiska värdet i om en politisk ledare är kvinna inte självklart. Mona Sahlin har inte tagit ordet feminism i sin mun sedan hon valdes till partiledare.
Maud Olofsson är ett annat exempel på att mycket snack om det egna könet och en ytterst tunn analys av vad som behöver göras för kvinnor kan gå hand i hand.
Däremot drabbas både Sahlin och Olofsson av sexism och precis som Clinton pendlar de mellan att spela ut könskortet som en politisk fördel och att falla handlöst när de får det tillbaka mot sig.
I botten finns den nästan omöjliga balansakten: tillräckligt tuff, men inte för tuff. Men om inte ens superintelligenta, supererfarna, superkvinnan Hillary tas på allvar, vem ska då respekteras?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
