Tack Riksbanken för reklam

Hur kunde någon tro att högre boräntor skulle lösa en europeisk energikris?

Förra veckan meddelade Riksbanken att de höjer styrräntan, igen, till 4 procent. För att hitta en lika snabb och brant vändning av räntenivån måste vi gå tillbaka till försvarandet av den fasta växelkursen under 90-talskrisen. Samtidigt är inflationen i Sverige liksom globalt i en tydligt nedåtgående trend, även om inflationen i Sverige fortfarande är över målet på 2 procent och för närvarande ligger på 4,7 procent enligt KPIF.

Det som skulle kunna störa bilden är nya störningar på energiområdet i vinter som skulle kunna föra med sig högre elpriser. Men mycket tyder på att chocken som framförallt kriget i Ukraina men även återöppnandet efter pandemin innebar för prisläget börjar normaliseras.

Det är dags för finansministern att ta över taktpinnen

Samtidigt som riksbankschefen Erik Thedéen höll presskonferens klev den franska stjärnekonomen Eric Monnet upp på podiet på Södra Teatern under konferensen New Economic Order. Hans forskning rör centralbankernas unika självständiga ställning från det politiska systemet och varför det är hög tid att ifrågasätta den. Det gör även jag i min nysläppta bok Dyrtider (Atlas förlag) och jag får tacka riksbanksdirektionen för att de hjälper till att göra PR för boken. Fortsatta räntehöjningar i ett läge där inflationen viker, Sverige har näst sämst tillväxt i EU och bostadsbyggandet kraftigt bromsat in med arbetslöshet och bostadsbrist som följd, ja, det kan knappast anses vara en produkt av oberoende expertis. Snarare tunnelseende.

När inflationen började stiga för 1,5 år sedan arbetade jag på Finansdepartementet. Vi fick tidigt prognoser för prisutvecklingen som alla byggde på en central faktor: den ryska gasen. Skulle den ryska gasen strypas med 30 procent skulle inflationen hamna på en medelhög nivå, skulle den strypas med 50 procent höjdes nivån ytterligare och skulle den strypas helt skulle vi hamna på över 10 procent i inflationstakt.

Där hamnade vi. Om kanske tio år kommer vi se tillbaka på den här episoden med den stora frågan: Hur kunde någon tro att högre boräntor i Sverige skulle lösa en europeisk energikris?

Men ”inflationen är Riksbankens uppdrag” hette det. Talepunkten fortsätter att malas av politiker oavsett partifärg. Och de som får ta konsekvenserna av det är förstås svenska hushåll, som tappat nästan ett decennium av reallöneökningar och ovanpå detta lastas med höga boräntor, eller högre hyror. Som får se investeringarna som skulle kunna skydda oss från en ny energikris, klimatkris eller bostadsbrist, utebli. Istället för att se politikens ansvar och förmåga att lösa upp orsakerna till prischockerna är det hushållen som skuldbeläggs. Har du inte råd att värma upp huset? Du borde valt ett annat elavtal. Har du inte råd med näringsriktig mat till barnen? Bli bättre på att pruta. Sörjer du en efterlängtad resa efter två års nedstängning? Du är bortskämd som tänker tanken.

Krig i Europa fanns inte med i de flesta hushålls kalkyl. Däremot borde krig finnas med i politikens kalkyl. Precis som pandemin väckte frågan om sjukvården och äldreomsorgens beredskap, borde inflationschocken göra det. Vilka varor behöver vi säkra så att vi inte hamnar i en ny bristsituation? Hur ser vi till att prisökningar på vissa priskritiska produkter och tjänster inte smittar av sig på hela resten av ekonomin? Spanien, som tidigt satte pristak på gas, lyckades genom detta få ned sin inflation till Europas lägsta.

Riksbanken gör så gott de kan. Men det är inte gott nog. Det är dags för finansministern att ta över taktpinnen, och för penningpolitiken att bli en del av lösningen, snarare än en del av problemet. Under oljekrisen på 70-talet ersatte vi oljepannor med fjärrvärme och byggde ut kärnkraften. Sverige behöver investeringar – inte åtstramningar. För att citera en annan stjärnekonom på konferensen, Isabella Weber: ”Vi måste se vad som faktiskt händer i ekonomin, snarare än vad läroböckerna säger borde hända.”