För en vecka sedan toppade de stora internationella tidningarna med Barack Obamas utspel om en reglering av den finansiella sektorn. Förslaget har tagits fram av Paul Volcker, ordförande för Federal Reserve under Carter och Reagan, och kallas Volckerplanen. Planen påminner om det lagliga ramverk som genomdrevs av Roosevelt på 1930-talet och som satte en grimma på bankerna efter den stora depressionen. The Glass-Steagall Act upphävdes så sent som 1999, men nu vill Obama återskapa en del av detta lagliga ramverk. Vid presskonferensen förklarade han att "aldrig mer ska skattebetalarnas pengar hållas gisslan av en bank som är för stor för att gå omkull".
Financial Times toppade med nyheten och har analyserat frågan på längden och tvären de senaste dagarna. Tyska Die Zeits näringslivsbilaga ägnar förslaget stor uppmärksamhet. Brittiska The Times skrev att USA:s president attackerar "Masters of the Universe". Polly Toynbee skrev i Guardian att "här kommer den stora globala striden för demokratin: vem är det som styr – bankerna eller valda regeringar?".
I svenska medier har det varit märkligt tyst. Dagarna efter Obamas utspel hade Svenska Dagbladet en liten artikel. LO-tidningens Martin Klepke skrev också på temat. Mer var det inte. Ingen av de stora ekonomijournalisterna fattade pennan. Från ledarsidornas värld var det tyst. Dagens PS lät meddela att "Obama tackade Borg – samtal från Vita Huset". En av Obamas medarbetare hade ringt.
Hur ska vi förstå denna tystnad? Förmodligen finns flera förklaringar. Den svenska journalistiken är under hård ekonomisk press. De stora tidningarna krymper sin kostym på alla ledder. Kan det bero på kunskapsbrist och avsaknaden av djupare receptionsförmåga för grundläggande samhällspolitiska frågor? Eller har den svenska offentligheten inympats med så liberala reflexer att detta bara blir en icke-fråga?
Detta är nämligen inte vilken fråga som helst. Det är i själva verket pudelns kärna vad gäller dagens ekonomiska kris. Den började ju som en finansiell kollaps. Och Volckerplanen föreslår alltså en radikal reglering. Banker ska inte kunna bli hur stora som helst. Och inte driva egen trading eller investera i hedgefonder och liknande finansiella instrument. Det är förstås – för alla som vet något om amerikansk politik – att betrakta som ett förhandlingsutspel. Till syvende og sidst måste förslaget godkännas av den amerikanska kongressen.
Ett enda förslag eller en enda plan gör ingen sommar. Men Volckerplanen är ett tecken i tiden. För att skapa en balans mellan demokrati och marknad krävs en rad politiska åtgärder. Att svenska medierna inte ägnar saken mer än förstrött intresse – ja, it makes you think!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
