debatt Socialdemokraternas avståndstagande till SD är välgörande efter en valkampanj med alltför hårda tag. Nu måste arbetarrörelsen också överge alla tankar på en blocköverskridande regering, skriver Kent Renen Johansson, fackligt aktiv socialdemokrat.
Sossarna tog sitt förnuft till fånga och röstade bort Sverigedemokraternas talmanskandidat Björn Söder. Trots att det är en del av spelet för att få bilda regering så hade motsatsen varit allt för magstark.
Normaliseringen av SD har gått alldeles för långt och en talmanspost igen hade bara varit för mycket.
Socialdemokratin har valt rätt väg när den valt att tapetsera in alliansen med SD.
Klistret från Sverigedemokraterna blir inte så lätt att ta sig ur för de borgerliga partier som vill framstå som antirasister. Här har socialdemokratin sin bästa angreppspunkt när den konfronterar borgerligheten med att tvingas välja sida i normalitetsbygget av SD.
Dagens avståndstagande till Sverigedemokraterna är en icke föraktlig vändpunkt i förhållande till den politik som socialdemokratin bedrev i valrörelsen. Kanske detta är slutet på sossarnas lightversion av deras politik. Medvetenheten från socialdemokratins partitopp har kanske infunnit sig.
Det är inte länge fruktbart med den »lagom repressiva, de lagom hårda tagen, lagom främlingsvänliga, lagom hänsynsfulla« politiken.
Valaffischerna var behäftade med detta klister, dessa »lagoma« normaliteter.
Vill Socialdemokratin få ny legitimitet hos väljarna så får den inte underskatta folks vetskap om vad som är rätt och vad som är fel. Listan över misstagen är lång.
När ordet stark och samhälle sägs i samma mening så ska det handla om ett samhälle där den starke är solidarisk med den svage.
Bara för att ta ett exempel. En socialdemokrati som lämnat de mest utsatta till sitt öde att vandra mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ena gången för frisk för att vara sjuk, andra gången för sjuk för att arbeta. I de repressiva verkstäderna där människorna kasseras om de inte håller måttet.
Det är fel att den grupp som förlorat mest på åtta års arbetslinje inte fått någon upprättelse under de sista fyra årens mandatperiod. Saken blir inte bättre av att detta har spelat dessa grupper i händerna på SD. Klistret kletar och det är inte så lätt att bli av med.
När signalpolitik från socialdemokratin talar om hårdare tag i snart varje politikområde så leder det fel.
Ett starkare samhälle får aldrig bli en starkare våldsapparat, polis och militär i förorten är inte det de boende väntar på.
När ordet stark och samhälle sägs i samma mening så ska det handla om ett samhälle där den starke är solidarisk med den svage. Ett starkt samhälle är detsamma som en gemensamt ägd och bedriven välfärd.
Arbetarrörelsen gör bäst i att kasta bort alla tankar överbord på ett samarbete över blockgränserna för att bilda regering.
Regeringsförhandlingar är ännu inte detsamma som fackliga förhandlingar. I arbetsmarknadskonflikter står arbete mot kapital. Så länge politiken inte handlar om denna konflikt är den inte värd att nämnas.
I klistret sitter också de näringslivstoppar som inkluderar SD i en borgerlig regering. För dessa fackföreningsfientliga företrädare blir sverigedemokraterna det ultimata verktyget för att attackera arbetsrätten, sänka kollektivavtalen och krossa strejkrätten. Det lönar sig att bjuda Sverigedemokrater på middag.
Det återstår att se vem som nästa gång hamnar i klistret. Råkat har många redan gjort.
Kent Renen Johansson är fackligt politiskt aktiv i Byggnads och Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
