VARDAGSKRÖNIKAN Att vara rädd för tandläkaren är vanligt, men nästan alltid obefogat. Vår krönikör Mi Lodell delar dock inte den senare uppfattningen.
Mitt enda nyårslöfte är att bli en mer harmonisk och nöjd person. Nöjd med det jag har. Så jag har skaffat mig en tacksamhetsrutin. Varje dag listar jag allt jag är tacksam för. Det finns ganska mycket att glädjas åt upptäcker jag. Rent vatten kommer ur kranen, diskmaskinen sköter sitt jobb, barnen och jag är friska. Varje dag utan påtaglig krämpa eller åkomma är för en hypokondriker en lyckodag. Liksom varje dag utan ett besök hos tandläkaren.
Trots tandläkarskräck har jag ändå lydigt pallrat mig iväg till tandläkarstolen vartannat år – undersökning, tandputsning och adjö. Tandläkare är som kvalster. Man vet att de finns, men vill inte behöva tänka så mycket på dem och inte heller inte se dem på så nära håll. Varken i förstoringsglas eller i vitögat. Tänder ska helst också bara ska finnas där och inte göra så mycket väsen av sig. Men min snusanvändning börjar nu ge spår av ett klättrande tandkött och de tänder som jag tidigare känt som mina börjar bete sig annorlunda. Men det senaste tandläkarbesöket ställer till det när jag ska boka en tid.
Då hade jag bitit av en tand som visade sig vara porös och i behov av en rotfyllning. Min vanliga tandläkare hade inga akuttider så jag hamnade hos en tandläkare, värre än alla versioner av Little Shop of Horror-tandläkare tillsammans, ihopsmälta till en uranatom.
Allting började väldigt dåligt. Tandläkaren var på uselt humör, stressad och ilsken. Kliniken var steril (kanske bra) och kal sånär som på några pappkartonger som tandläkaren hela tiden envisades med att kliva in i och välta omkull. Han ville börja borra i tanden på en gång, fnös åt mina invändningar om att tandläkarrädsla, men hämtade till sist motvilligt en bedövningsspruta. Hela tiden ropade han efter någon som hette Francesca. Jag antog att det var tandsköterskan men det var väldigt oklart, för när sköterskan väl dök upp så fortsatte han ropa detta namn. Kanske hans mamma? tänkte jag, som plötsligt önskade att min egen mor eller någon annan stabil person var där och höll min hand. Tandläkaren rasslade vårdslöst runt bland de metallskramlande vassa verktygen på brickan precis framför mig, i ögonhöjd.
Han närmade sig med ett ondsint leende och några falskklingande ord om att allt skulle vara över på ett ögonblick. Jag förstod att han menade mitt liv.
Medan sköterskan höll fast mitt huvud med sina starka händer och böjde det bakåt så att jag tvingades gapa så att svalget blottades, närmade han sig med ett ondsint leende och några falskklingande ord om att det inte skulle komma att göra ont och att allt skulle vara över på ett ögonblick. Jag förstod att han menade mitt liv. I snabbspolning gick jag igenom allt det där som aldrig blev av, det där jag aldrig hann med och kände att det skulle vara oerhört snöpligt och tragiskt ändå, att sluta så där någonstans mellan ”Hur står det till?” och ”Varsågod och skölj!”
Borrandet ljöd precis så ångestfyllt som en tandläkarrädd person upplever det. Tanden trilskades och tandläkaren svettades och svor. Bedövningen slutade verka. Jag försökte peka och gestikulera och ge ifrån mig olika gutturala läten för att uppmärksamma detta. Sköterskan noterade mig efter ett tag och vädjade till tandläkaren: Hon har ju ont! Jag nickade.
Men tandläkaren viftade bort sådana små detaljer, han hade sitt schema att tänka på och var tillräckligt stressad som det var. Plötsligt blev han alldeles blek och började bläddra i en pärm, en annan patient dök upp och jag skulle upp ur stolen, färdiglagad eller ej. Det var precis som den där scenen i den där italienska filmen där en pojke körs bort från frisörstolen till hälften klippt för att en viktigare kund kommer in i salongen. Med bedövad käke försökte jag så värdigt jag kunde protestera, men jag blev utföst och försågs med en påse starka värktabletter och en lapp med ny tid för fortsatt tortyr.
Kanske var det ändå ett bättre besök än då min svägerskas tandläkare började brinna. Tandläkaren och sköterskan skulle använda en brännare för att desinficera verktyg och tandläkarens polyesterrock fattade eld och hon började fäkta och skrika ”Jag brinner!” medan sköterskan försökte släcka elden. Min svägerska skrek också och sprang, åt andra hållet och kom aldrig tillbaka dit igen.
Så jag påminner mig om att man även ska vara tacksam för att man inte har fattat eld. Bättre då att hålla en pyrande glöd inom sig och bry sig om och engagera sig i det som berör. Mer om detta i kommande vardagskrönikor.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
