Karin Pihl förminskar demokratins utmaningar.
”Det börjar med L och sluta med statskupp”, skrev Expressens ledarskribent Karin Pihl raljant i helgen.
Hon var upprörd över en artikel som medlemmarna i den så kallade Tisdagsklubben hade skrivit. Jag var en av dem.
På årsdagen av stormningen av Kapitolium den 6 januari varnade vi för att det tagits flera steg i Sverige i mer auktoritär riktning. Vi nämnde bland annat åtstramningen av folkbildningen, politiska angrepp mot journalister som uppfattas som ”motståndare” och det systematiska och medvetna användandet av desinformation.
Detta upprörde alltså Expressens ledarsida.
Det handlar också om det politiska samtalsklimatet
Och det värsta verkar ha varit att kritiken handlade om just de minskade anslagen till folkbildning.
”I praktiken anklagar de en folkpartist för att bereda vägen för en statskupp genom att göra vissa budgetprioriteringar.”
Jag vet inte om användandet av epitetet folkpartist var medvetet, det var trots allt nästan tio år sedan partiet bytte namn till Liberalerna. Kanske ville Karin Pihl på något sätt länka dagens parti till ett mer utpräglat liberalt förflutet, ett Westerbergs eller Ullstens parti.
Oberoende av vilket är det ett infamt sätt att argumentera. Det är alldeles självklart att en enda budgetförändring på området folkbildning inte behöver ha något med den högerextrema och populistiska våg som sveper över världen att göra.
Problemet är att det inte bara är en enda liten budgetförändring.
Det är en hel radda förändringar som alla pekar i samma riktning. Inom biståndet har Tidöregeringen konsekvent försökt avlöva det civila samhället. Etniska organisationer har fått sina bidrag helt strypta. Partilotterna kan verka som en liten sak, men på en principiell nivå handlar det om partiernas rätt att verka som självständiga organisationer, på samma villkor som andra delar av föreningslivet. Genom att majoriteten stryper minoritetens möjligheter att finansiera sin verksamhet sätter regeringen en farlig standard.
Till detta kan läggas en rad politiska förslag som urholkar rättssäkerheten.
Det handlar också om det politiska samtalsklimatet. När Sverigedemokraterna avslöjades med en trollfabrik som systematiskt och konsekvent spred desinformation gick Jimmie Åkesson till storms mot de som gjort avslöjandet, och försäkrade att verksamheten skulle fortsätta. De andra Tidöpartierna lät sig nöjas med att trollen inte skulle angripa dem.
Att SD driver det offentliga samtalet mot avgrunden tycktes inte bekymra dem.
Genom sitt sätt att argumentera förminskar Karin Pihl, liksom andra som hånskrattar åt Tisdagsklubbens oro, de problem demokratin och det öppna samhället står inför.
Den auktoritära våg som sveper över världen kräver nämligen motstånd, annars kommer den svepa vidare. Och samhällsförändring uppstår inte över en natt, om det inte handlar om en revolution. Tvärtom brukar bestående samhällsförändringar börja med små steg, som alla går i samma riktning.
Så nej, minskade bidrag till folkbildning leder inte per definition till att demokratin avskaffas. Men givet Tidösamarbetet, och givet alla de förslag som lagts på de områden som berör demokrati och mänskliga rättigheter så är det inte fel att säga att det just nu börjar med Liberalerna.
Tänk om det faktiskt gör det?
Vad svaret på den frågan blir återstår att se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
