Tänk om kring neddragningarna

Pengar till information om bistånd och utveckling är inte bara prat. Regeringens beslut är förhastat och taget utan något genomtänkt underlag.

Samarbetet mellan länder är viktigt eftersom världen hänger ihop. Men när regeringen drar ner på biståndet för kommunikation och information, så kan det påverka väldigt många.

– Vi vill se fler matpaket och färre konferenser, sa biståndsminister Johan Forssell (M) till TT.

Det låter väl klokt? Mindre snack och mer verkstad? Men i verkligheten ser inte utvecklingssamarbeten ut så. Och beslutet togs utan att biståndsministern varken har pratat med organisationerna som jobbar med bistånd eller gjort en analys av konsekvenserna. De sänker nu biståndsbudgeten för information och kommunikation från 155 miljoner kr till 20 miljoner kr.

Låt mig berätta lite om varför internationella samarbeten kan göra skillnad.

Sänkningen av biståndet gör att föreningen skulle behöva säga upp många av sina medarbetare eller gå i konkurs

Den 24 april 2013 kollapsade fabrikshuset Rana Plaza i Dhaka i Bangladesh helt och hållet. Huset hade fem textilfabriker, och åtminstone 1132 personer dog, medan 2500 blev skadade. Fem månader tidigare brann det i Tazreen Fashions Factory i ett annat område i Dhaka. 112 personer dog. Det är bland de största arbetsplatsolyckorna i världen, enligt ILO. En arbetsplats ska inte kollapsa och arbetarna ska inte behöva riskera sitt liv på jobbet. Det är inte svårare än så. Deras öden hänger ihop med oss som köper kläder i butiker.

Två år efter katastrofen satt jag på kontoret hos en av fackföreningarna i textilbranschen. På väggarna hängde rekryteringsaffischer på bengali, och Nazma Akter, ledaren för organisationen satt vid ett mörkbrunt träbord. Jag var där för att göra en intervju till en uppsats och blev bjuden på te. Akter berättade för mig att fabrikskollapsen blev en väckarklocka för hela världen. Att de som köper kläder från Bangladesh inte vill att människor som gör dem ska utsättas för såna här risker.

När fabriken i Dhaka kollapsade 2013, ökade också pressen på Bangladesh från andra länder. Bangladesh måste skapa säkrare fabriker. Nazma Akter sa:

– Efter Rana Plaza-kollapsen fick vi möjligheten och privilegiet att registrera lokala fackklubbar på fabrikerna.

Arbetarna kunde nu, genom fackklubbarna, göra sina röster hörda. Innan katastrofen var det inte lagligt i Bangladesh att registrera fackklubbar.

Samtidigt behöver västerländska bolag skärpa sina kontroller. Det går inte att skylla på fabriksägare. Det går inte att bara beklaga offrens död, företagen måste lova att de gör skillnad. Och faktiskt göra det.

Union to Union, som stödjer de här fackförbunden, drabbas hårt av den svenska regeringens sänkning av informationsstödet. De sprider världsfacket ITUC:s årliga granskning av arbetsvillkoren i världen, Global rights index, men rapporterar också om arbetsmiljöarbetet runt om i världen. Nu har de inte samma möjlighet att göra det.

När Johan Forsell (M) raljerar om “konferenser”, så handlar informationsarbetet alltså om mer än bara prat. Det Union to Union jobbar med hänger ihop med hur villkoren kan förbättras för arbetare.

Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF) är en annan organisation som drabbas av regeringens beslut. De skickade för ett par veckor sen ett mejl till sina medlemmar, där de frågar efter donationer. Rubriken löd: “Kritiskt läge för FUF – var med och bidra till vår överlevnad!”. Sänkningen av biståndet gör att föreningen skulle behöva säga upp många av sina medarbetare eller gå i konkurs. Just nu väntar de på besked på hur det ska bli.

Anna Sjöberg Tibblin är kanslichef på (FUF) och berättar för mig över telefon:

– Vi måste agera nu för att inte riskera att vår organisation måste lägga ner. Kanske kan den i värsta fall drivas vidare helt ideellt, vilket är bättre än att vi inte finns kvar alls. Vi har ett ansvar gentemot våra anställda, våra medlemmar och hela vår verksamhetsidé, och därför kan vi inte låtsas som ingenting, som i Lyxfällan, bara hålla för öronen och “hoppas på det bästa”.

FUF är en liten organisation, men den skapar förutsättningar för hela den internationella sektorn i Sverige. Så att fler unga lär sig om Agenda 2030 och kommer in civilsamhället och kan jobba med utvecklingsfrågor runt om i världen. De bygger också ett internationellt nätverk bland fredsaktivister, håller seminarier och driver nättidningen Utvecklingsmagasinet.

– Vi bidrar med kompetensförsörjning inom svenskt utvecklingssamarbete, säger Anna Sjöberg Tibblin. Våra program ger kompetens och kunskap hos de här personerna, och de går senare vidare till i departement, myndigheter och internationella organ. Men också till civilsamhälle och en del till näringslivet.

När stödet till FUF minskar, så blir biståndet alltså mindre effektivt. Motsatsen till vad regeringen egentligen vill åstadkomma.

– Man skjuter sig själva i foten. Och foten i den här meningen är alltså förutsättningen för utvecklingssamarbeten som ska vara effektiv och transparent. Men också att det överhuvudtaget finns kompetens inom sektorn – och intresse för att engagera sig inom den, även professionellt.

Anna Sjöberg Tibblin är kritisk mot hur beskedet meddelades:

– Regleringsbrevet kom till SIDA den 23 december, bara åtta dagar innan nyårsafton. Ingen var förberedd på det här. Men det var inte förrän några veckor senare som beskeden till civilsamhället kom. Och då hade redan verksamhetsåret börjat. Visst förstod vi att förändringar skulle ske i och med avskaffat enprocentsmål och andra politiska prioriteringar, men förändringar av den här magnituden kom som en bomb.

Nu måste FUF hitta sätt att finansiera verksamheten. Eller åtminstone kunna säga upp sin personal, och betala ut lönerna de sista månaderna.

– Vi förstår väl också att varje regering har sina politiska prioriteringar. Men det är anmärkningsvärt att man gör så extrema förändringar på så kort tid. Vi som är små organisationer har inga marginaler till att ställa om eller tänka om. I vårt fall kan vi ändå säga upp oss själva. Men andra organisationer har inte haft den möjligheten. Om de hade sagt ”om några månader” eller ”om nåt år”, då hade man haft en ärlig chans att lägga om sin verksamhet. Det är faktiskt ett demokratiskt problem.

Det är inte ovanligt att civilsamhället springer efter regeringens vilja. Det här är något som kallas solkattseffekten. Katter brukar springa efter solkatter som förflyttar sig upp och ner, höger och vänster, beroende på var reflektionen slår mot väggen. På samma sätt förhåller sig föreningslivet efter vart pengarna finns. När de väl har ställt sig vid väggen, under solens spegelbild, så försvinner plötsligt solkatten. Mattan dras undan från organisationerna, och de kan inte ha sin verksamhet kvar.

Tillbaka till textilbranschen i Bangladesh. Efter Rana Plaza-kollapsen 2013, skapades det ett säkerhetsavtal, Bangladesh Accord. Facken vill att utländska företag som H&M, Nelly och Zalando ska förbinda sig till säkra och trygga arbetsvillkor. Det som företag beslutar i Europa kan ha konsekvenser för arbetare i Asien. Det hänger ihop. Inga fler arbetare ska behöva dö på jobbet.

Fair Action är en förening som bland annat jobbar med att få just företag att skriva på Bangladesh Accord, som i dag heter International Accord. Särskilt svenska företag som H&M och IKEA. På sin hemsida skriver Fair Action:

”Det handlar till exempel om att se till att det finns fungerande nödutgångar, att elektriska ledningar inte utgör en brandfara och att balkar och pelare som håller upp en byggnad är rätt konstruerade. Fair Action bidrog till att de svenska bolagen skrev under genom opinionsbildning, kampanjarbete och lobbying.”

Det är så viktigt att organisationer som Fair Action driver på för högre löner och bättre villkor. För de kläder vi köper i butiken hänger ihop med hur livet ser ut för en enskild textilarbetare i Bangladesh. Om de som engagerar sig i civilsamhället inte gör nåt, oavsett om de kommer från facket eller föreningar som Fair Action, så kommer inte saker förändras.

H&M signerade till slut avtalet 2021. Fair Action jobbar just nu för att IKEA också ska göra det.

Det är ett av flera exempel från Forum Civs sammanställning av framgångar för kommunikationsarbete i biståndet.

Regeringen var alldeles för snabba när de tog beslutet om att sänka informations- och kommunikationsbiståndet. De behöver se över konsekvenserna för det här beslutet, och tänka om.