Religion Jag är inte ensam om att ha önskat att vissa handlingar skulle vara tillåtna men rättat mig efter vad jag uppfattade som Guds vilja, uttryckt i Bibeln. Det skriver David Eklind Kloo som minns ett möte i unga år med en ungdomspastor, som avrådde från sex före äktenskapet.
Jag vet inte varför jag gick till ungdomspastorn i en av de församlingar jag brukade besöka med min fråga. Jag visste ju redan svaret. Jag förde en ständig inre kamp mot frestelsen att vara mer intim med min flickvän än jag egentligen ansåg att jag borde vara. Eller, mer korrekt, än jag var övertygad om att Gud ansåg att jag borde vara.
Jag minns inte hur samtalet utspelade sig. Men pastorn bekräftade såklart det jag redan visste: före äktenskapet ska man avstå från sexuella relationer.
Vad annat kunde han säga.
Som tur var – för mig – var föremålet för min åtrå av motsatt kön. Om det varit en kille hade mina trevande närmanden varit dubbelt förbjudna.
När Aftonbladet wallraffar som unga kvinnor som attraheras av andra kvinnor får de också, av några av de pastorer inom Pingströrelsen och Jehovas vittnen som de söker vägledning hos, rådet att inte bejaka sin sexualitet.
Metoden har ifrågasatts. Att i stället intervjua hbtq-personer med egna erfarenheter från frikyrkan hade gett en djupare bild av företeelsen. Många pastorer hade sannolikt också berättat öppet hur de skulle agera i en situation där någon söker deras vägledning, utan att man behövt ”sätta dit dem”. Och att nämna Pingströrelsen och Jehovas vittnen i samma andetag, som om de var något slags systerkyrkor, är direkt okunnigt.
Man kan också invända mot att Aftonbladet, som kontaktat ett tjugotal församlingar, bara redovisar svaren från de sju som ”tydligt uttryckt missaktning mot homosexuella och rekommenderat metoder som kan ses som omvändelseförsök”. Vad svarade de andra? Hur resonerar de?
Men granskningen ger hur som helst en inblick i hur en person som redan brottas med upplevelsen av att hennes amorösa eller erotiska impulser strider mot Guds uttalade vilja kan få detta bekräftat av personer vars förmåga att uttolka just Guds vilja man har respekt för. Det handlar inte nödvändigtvis om något yttre tvång, utan många gånger om att man gemensamt upprätthåller en förståelse av Gud och världen, av synd och försoning. En förståelse som är oantastlig eftersom man är övertygad om att den är sann.
Vid ungefär samma tid som mitt samtal med ungdomspastorn brukade jag använda en tröja från ett kristet hårdrocksband. Det här var på den tiden man bar sin t-shirt ovanpå en långärmad tröja. Trycket satt långt ner på ryggen, vilket gjorde att det syntes under mitt långa hår.
If everything is relative, nothing absolute, why don’t I just take this gun?
But if some things are always wrong, then something must be right
Textraderna erbjöd inte bara en möjlighet för mig att – trots att jag var kristen – gå runt i skolan med en stor bild av en pistol på ryggen. Jag tyckte också att de satte fingret på något grundläggande: om vi nu är överens om att det alltid vore fel att oprovocerat blåsa skallen av varandra, då måste det väl vittna om att Gud förbjudit det.
Om något alltid är fel så måste något alltid vara rätt. Gud uppenbarad genom sitt sorterande av verkligheten i rätt och fel, gott och ont.
Om just benägenheten att inte godtyckligt skjuta varandra i huvudet kräver en avancerad metafysisk förklaring förblir oklart.
I konflikter där människors rätt och möjlighet att leva i fred och bejaka sina drömmar står på spel återfinns ofta religiöst motiverade individer på båda sidorna.
En av pingstpastorerna i Aftonbladets granskning förklarar att de (”vi”) tycker att det är fel att leva ut sin homosexualitet. ”Här blir vi lite fångade i vår egen bibelförståelse.” Just så skulle jag också beskriva mig och ungdomspastorn, där vi försökte dechiffrera den gudomliga sorteringen av tillåtna och otillåtna former av mänsklig närhet. Fångade i vår egen bibelförståelse.
Jag är inte ensam om att ha önskat att vissa handlingar skulle vara tillåtna – eftersom jag inte kunde finna några hållbara argument för varför de skulle vara skadliga – men rättat mig efter vad jag uppfattade som Guds vilja, uttryckt i Bibeln. Hela min tro hängde på Bibelns unika ställning som källa till gudomliga sanningar. Då måste jag ta det onda med det goda.
Jag kunde inte lita till mitt eget omdöme, inte bedöma mina handlingsalternativ efter vilka konsekvenser de skulle få. Guds ord vägde tyngre än mina.
I konflikter där människors rätt och möjlighet att leva i fred och bejaka sina drömmar står på spel återfinns ofta religiöst motiverade individer på båda sidorna. Krigshetsare och fredsmäklare, homofober och öppna famnar, högerkristna och befrielseteologer. Där vissa är fångna i sin uttolkning av sin religiösa tradition finner andra styrka att lita till sitt omdöme, att prövande resonera sig fram till vad som kännetecknar ett gott liv, att respektera andras livsval.
Myterna om hur Gud skapat världen kan bidra till att underminera föreställningar om att allt kan delas in i rätt och fel, gott och ont. Allt har ju samma ursprung. Om Gud varken har början eller slut ryms allt i Gud.
Tänk om ungdomspastorn uppmanat mig att fundera mindre på vad som alltid är fel och vad som alltid är rätt, och i stället våga lita på att livet är till för att levas. Det var såklart vad jag hoppades att han skulle göra. Likväl hade jag nog avfärdat honom för att inte läsa som det står då. Att hans ord hade skänkt mig hopp och tröst hade inte varit nog – den avgörande frågan var vad som var sant. Jag var fångad i min egen bibelförståelse.
Men kanske hade det såtts ett litet frö, ett litet frö av tillit. Till mig själv, till livet. Kanske till Gud, rent av.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
