Till skillnad från Carola Lemnes domedagsuttalande visar vår rapport att det är just de med enkla jobb som är den nya underklassen, skriver Lina Stenberg.
Fler enkla jobb behövs för att vi inte ska få en ny underklass i Sverige. Och dessa måste skapas med 75 procents lön och utan kollektivavtal. Orden är Carola Lemnes, vd för Svenskt Näringsliv, om sitt utgångsläge i förhandlingen med LO som havererade häromdagen. Med ett sådant motbud, är det konstigt att LO ser rött?
Carola Lemne är alltså oroad för en ny underklass. Men jag tror att många med mej gärna lugnar henne med att framväxten av en sådan går att avhjälpa på flera sätt. Vi kan satsa på generella och riktade utbildningar, matchningar, valideringar och liknande reformer med syfte att lyfta människor ur arbetslöshet, hopplöshet och fattigdom. Men vi kan också göra livet värdigt och skäligt för de som just nu inte jobbar eller som är sjuka.
Om Svenskt Näringsliv insisterar behöver vi ju inte ha en underklass alls.
Utan närmare vetskap om de pågående förhandlingarna arbetsmarknadernas parter emellan, släppte jag i fredags rapporten ”Språngbräda eller fallucka – en analys av enkla jobb och working poor i Sverige”. Min avsikt var att med statistik slå hål på några myter kring enkla jobb. Att undersöka om de enkla jobben är positiva för samhället samt om de är språngbrädor vidare för de enskilda individerna.
Dessutom ville jag se om de enkla jobben är samma sak som låglönejobb och om vi behöver fler sådana. Utgångspunkten var just Svenskt Näringslivs påstridiga lobbyargument i frågan. Att det är avgörande för vårt lands framtid att få minst dubbelt så många enkla jobb i vårt land.
Rapporten som bygger på unik SCB-statistik understöder intressant nog det som Carola Lemne pekar på i sitt uttalande – att vi håller på att få en helt ny underklass i Sverige. Men till skillnad från hennes domedagsuttalande, visar rapporten att det är just de som har enkla jobb som i dag är den nya underklassen. Och särskilt de som har en utländsk bakgrund.
För det är inte bara så att en större andel utlandsfödda har de här jobben. Working poor, relativ fattigdom trots arbete, är också betydligt vanligare bland människor från andra länder än bland svenskfödda i de enkla jobben. Och det handlar inte bara om personer som nyligen kommit hit, om lågutbildade eller ungdomar. Det är mer än dubbelt så vanligt för utlandsfödda som bott minst åtta år i Sverige att ha ett enkelt jobb jämfört med genomsnittet för hela landet. Och bland de som bott mer än åtta år i Sverige är hela tre av tio anställda i enkla jobb också fattiga.
Bland ungdomar är det dubbelt så vanligt att ha ett enkelt jobb som utlandsfödd och bland medelålders hela tre gånger vanligare jämfört med svenskfödda. Samtidigt är det hela fyra gånger vanligare att som medelålders utlandsfödd leva i fattigdom i de här jobben, jämfört med svenskfödda i samma ålder.
Vill vi undvika att få en ny underklass i Sverige är fler enkla jobb helt fel väg att gå, det visar rapporten med all önskvärd tydlighet. En fördubblad eller ännu större enkla jobb-sektor skulle medföra en mer utbredd och fördjupad arbetande fattigdom. Och detta särskilt bland utlandsfödda. Är det ett framtidsscenario vi vill ha?
Vi har faktiskt gjort det här förut, det ska vi inte glömma. Sverige gick från ett u-land till ett av världens rikaste och jämlikaste länder på bara några decennier. Det var inte särskilt länge sedan heller. Och i den processen var samarbetet arbetsmarknadens parter emellan central. Kan vi inte bara bestämma oss för att fattigdom är förlegat, att det hör till det förflutna? Jag vet, det krävs politisk vilja. Men vad är alternativet?
Lina Stenberg, Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
