Tankesmedjan Tidens utredningschef: Ekonomi och jämlikhet går hand i hand

Den koalitionsregering som nu kavlar upp ärmarna har fler än ett skäl att visa att jämlikhet och ekonomisk tillväxt kommer väl överens, skriver Tankesmedjan Tidens utredningschef Monika Arvidsson.

De hundratusentals människor som vill jobba men inte får, är den nya regeringens tydligaste hinder i vägen för en väl fungerande ekonomi. Det krävs ett komplicerat pusslande över politikområden för att foga samman en linje för minskad arbetslöshet och ökad sysselsättning. Ett bättre samspel på den ekonomiska politikens olika områden kan säkra både prisstabilitet och en lägre arbetslöshet.

Tre särskilt viktiga spelare som finns på planen har en avgörande roll för sysselsättningens utveckling: riksbankschefen, finansministern och arbetsmarknadsministern.

Sverige hör till de EU-länder med lägst årlig inflationstakt. Alltför höga räntenivåer har orsakat ett efterfrågeunderskott som innebär att i snitt 38 000 personer fler går arbetslösa i onödan, i jämförelse med om Riksbanken hade lyckats med sin uppgift att upprätthålla prisstabilitetsmålet på 2 procent.

En sänkt arbetslöshet skulle öka inflationstrycket. Och så länge det sker inom det nu outnyttjade målområdet, som tillåter att inflationen ibland också överstiger 2 procent, så är det vad svensk ekonomi och arbetsmarknad behöver.

Det har uppstått ett mästerskap i finansiellt sparande och offentlig skuld, där målet är att inte slösa i onödan. Men det är just ett slöseri som pågår: Sveriges offentliga finanser är starka, samtidigt är 8 procent av arbetskraften arbetslös.

Att benhårt hålla fast vid ett överskottsmål utan att emellanåt justera det efter ändrade förutsättningar, behov och återkoppling till själva syftet med målet, är möjligen principfast men samtidigt att glömma vilket uppdrag finanspolitiken har för att baxa sysselsättning och ekonomisk utveckling åt rätt håll.

Beräkningar av Konjunkturinstitutet, visar att det finns ett utrymme för satsningar utan att riskera den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna. Att ta den höga initiala kostnaden för arbetslöshetsbekämpning är en fråga om ekonomiskt sinne.

Arbetslöshet sänker produktionen i ekonomin och fler i arbete är alltså att hushålla med tillgängliga resurser och stärka samhällsekonomin. Men det är också en fråga om ansvar för medborgarnas framtidstro, delaktighet och humankapital.

Det viktigaste för vår nya regering är nu att:

• Penningpolitiken måste släppa på de alltför strama tyglarna. Det innebär inte att man bör gå från en ständigt stram inriktning av räntepolitiken, mot en ständigt expansiv. Utan att man blir bättre på att utnyttja det svängutrymme som inflationsmålet faktiskt tillåter, för att över tid nå en genomsnittlig inflation på 2 procent.
•  Finanspolitiken bör användas mer aktivt för att stabilisera svängningar i sysselsättningen. Svensk arbetsmarknad har i dagsläget ett behov av stimulans via en expansiv finanspolitik för att hjälpa den hittills mycket tröga återhämtningen på arbetsmarknaden, till exempel via offentliga investeringar i bostäder och gröna transportlösningar och höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen. Det behövs också en ny praxis kring budgetrestriktioner givet de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet – det är dags att uppdatera överskottsmålet.
• Arbetsmarknadspolitiken har en stor utmaning i att motverka den ökade strukturella arbetslösheten. Åtgärder som ger långtidsarbetslösa den kompetens som arbetsgivare vill ha i kombination med tillträde till arbetsplatser ökar möjligheten till anställning.

Den ekonomiska politiken har ett syfte utöver det rent budgettekniska. Arbetslöshet bär med sig inkomstklyftor och otrygghet. Det äventyrar både långsiktig ekonomisk stabilitet och människors möjlighet till ett drägligt liv. Den koalitionsregering som nu kavlar upp ärmarna har fler än ett skäl att visa att jämlikhet och ekonomisk tillväxt kommer väl överens.

Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden

Här kan du läsa artikeln i sin helhet