”Bara de som har mycket pengar kan säga att pengar inte betyder något.”
Regissören Bo Widerbergs ord rymmer stor visdom. Av egen erfarenhet visste han att ekonomisk knapphet begränsar våra livsmöjligheter. Pengar är lösningen på många problem. Om än inte alla. Men pengar – och särskilt mycket pengar – skapar nya dilemman. Och gör oss inte nödvändigtvis till bättre människor.
Tar rikedom fram det sämsta i oss?
Avslöjandena om pengarullningen i flera statliga myndigheter och stiftelser nådde en tragikomisk bottennotering häromdagen. SÄPO hade inte behövt anlita några ståuppare på sin femmiljonersfest. ”James Bond”-temat har i sig försett svenska komiker med stoff för lång tid framöver. Mitt namn är SÄPO, James SÄPO…
Till detta kommer Tillväxtverkets fest på Grand Hotel och flitiga besök på herrgårdar i den konferensutsatta sektorn. KK-stiftelsen festade för nio miljoner kronor. Stiftelsen för strategisk forskning betalade festfixaren Micael Bindefeld 250 000 kronor i månaden. Arbetsförmedlingen attesterade en faktura på 150 000 kronor för en debattartikel som aldrig publicerades. Försäkringskassans PR-nota är uppseendeväckande omfattande för att uttrycka sig diplomatiskt.
Alla dessa exempel har en fördelningspolitisk dimension. De kommun- och landstingsanställda kommer inte i närheten av dessa löneförmåner. De offentliga verksamheterna och deras anställda har sedan länge satts på svältkur. Och att Arbetsförmedlingen handhar (den av politiker beslutade) sysselsättningsfasen fas3 och att Försäkringskassan betalar ut sänkta ersättningar till de mest utsatta i vårt samhälle gör excesserna särskilt stötande.
Har vi fått ett statligt frälse som lever sitt eget liv? Är detta den yttersta konsekvensen av de ökade klyftorna i vår del av världen? Att de rika har blivit rikare de senaste 25 åren är ingen klyscha utan en realitet. Chefer i staten jämför sig själva med den privata sektorns höga löner och ersättningar. Och i det privata näringslivets toppskikt är fester och PR-notor inte något problem. Det signalerar status och makt. Nu har den kulturen rullat in i staten.
Näringsminister Annie Lööfs (C) försök att ta poäng genom att prompt avskeda Tillväxtverkets chef blev en politisk bumerang. Hur ska regeringen göra med alla andra chefer som låtit pengarna rulla? Den allmänna trenden de senaste 25 åren har dessutom varit att släppa på de politiska tyglarna för att minimera ”klåfingrighet” från de folkvalda. Bolagiseringen i hela den offentliga är uttryck för denna idé. Att pressa tillbaka ”politiseringen” är ett borgerligt mantra. Forskningsstiftelserna (varav två nu lagts under den offentliga luppen) konstruerades av regeringen Bildt. I dessa stiftelser är insynen minimal, men de förvaltar medborgarnas pengar.
Det finns ingen enkel politisk åtgärd för att komma till rätta med denna okultur. Människor med (makt över) för mycket pengar tenderar under vissa förutsättningar att spendera dem till höger och vänster. I grunden handlar det om bristen på solidaritet och gemensamt ansvar.
När samhället glider isär riskerar samhörigheten med de närmaste att ta överhanden. Man gynnar sig själv och de sina. Med fester och spa. Det är då, för att tala med Bo Widerberg, pengar inte betyder något.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
