Skillnaderna ökar mellan olika inkomst- och åldersgrupper. En stark drivkraft bakom den ökade ojämlikheten ligger i att så stora grupper unga inte fullbordar en grundläggande utbildning. Nästan tolv procent av de som lämnar årskurs nio i grundskolan har inte uppnått målen för att söka in på ett nationellt program i gymnasieskolan. Samtidigt är det ungefär 25 procent av en årskull som inte har uppnått målen för gymnasieskolan fyra år efter påbörjade studier. Cirka 30 000 elever lämnar gymnasieskolan varje år utan att ha uppnått målen.
Dessa förhållanden får betydande negativa konsekvenser, både för de enskilda individerna och för samhället i stort. Samtidigt som utrymmet på arbetsmarknaden för lågutbildade begränsas allt mer är det relativt stora grupper som inte uppnår de grundläggande målen i skolan. Dessa ungdomar drabbas av svåra etablerings- och försörjningsproblem. De är kraftigt överrepresenterade bland långtidsarbetslösa, personer med försörjningsstöd och bland dem som senare sorteras ut ur arbetskraften genom att beviljas sjuk- och aktivitetsersättning. Tittar vi enbart på dem som huvudsakligen försörjer sig på ekonomiskt bistånd (socialbidrag) kan vi konstatera att 70 procent av de unga vuxna i denna grupp består av personer med högst förgymnasial utbildning.
Nuvarande åtgärder för att hantera problemet är helt otillräckliga. Det finns ett informations- och uppföljningsansvar som definieras i skollagen och som anger att kommunerna är skyldiga att hålla sig underrättade om vad unga som inte studerar gör intill dess de har fyllt 20 år. Många utvärderingar talar för att detta uppföljningsansvar hanteras på väldigt olika sätt och med varierande ambitionsnivå i kommunerna. Den statliga arbetsmarknadspolitiken innehåller i sin tur mycket begränsade utbildningsinslag, även om det till exempel finns vissa möjligheter att läsa kortare kurser på folkhögskolor för arbetslösa ungdomar som saknar fullbordad gymnasieutbildning. Arbetsmarknadspolitiken, som den exempelvis tar sig uttryck i utformningen av den så kallade jobbgarantin för ungdomar, syftar inte till att kompensera för ofullständig utbildning utan mer kortsiktig aktivering och coachning.
Det är uppenbart att det finns en intressekonflikt mellan kommunerna, å ena sidan, och Arbetsförmedlingen å andra sidan när det gäller vem som ska ha ansvaret för att något görs. Arbetsförmedlingen påtalar ofta att ansvaret egentligen är kommunernas eftersom dessa unga individer saknar elementära förutsättningar för att stå till arbetsmarknadens förfogande, en avklarad utbildning på grundläggande nivå. Kommunerna hävdar i princip att gymnasieutbildningen är en frivillig utbildningsform i Sverige och att de som väljer bort gymnasiet eller av olika skäl aldrig blir klara i första hand ska få stöd via Arbetsförmedlingen.
Ungas problem på arbetsmarknaden handlar i hög grad om bristande utbildning. Men från arbetsgivarhåll vill man hellre prata om större möjligheter till korttidsanställningar och sänkta ingångslöner för att göra ungdomsgrupperna ”mer konkurrenskraftiga” på arbetsmarknaden. Vi menar att en sådan utveckling inte löser problemen. En ökad tudelning på arbetsmarknaden mellan unga och äldre har ett samhällsekonomiskt pris i form av ökade sociala klyftor och minskad produktivitet.
I stället bör huvudlösningen ligga i att samhället tar på sig ett större ansvar för att flera unga och unga vuxna får tillfälle att fullborda en grundläggande utbildning. Syftet är att motverka en marginalisering och permanent utslagning på arbetsmarknaden. Detta bör ske via en utbildningsgaranti för alla unga under 25 år. Garantin organiseras via särskilda utbildningscenter i kommunerna, men finansieras via statliga medel. Alla unga vuxna som saknar fullbordad utbildning överförs från Arbetsförmedlingen och socialtjänsten till dessa center. Där utformas en individuell handlingsplan som anger vägen fram till målet: fullbordad gymnasiekompetens. De ungdomar som deltar får ett särskilt vuxenstudiestöd, de som avvisar erbjudandet stängs av från stöd. Det handlar alltså om ett villkorat stöd, i linje med vad som redan gäller i socialtjänstlagen. Vägarna fram till gymnasiekompetens måste anpassas till varje individs förutsättningar. För vissa är komvux eller folkhögskolan lämpliga alternativ. För andra kan det handla om en kombination av skolförlagt och arbetsplatsförlagt lärande. Parterna kan dessutom sluta utbildningsavtal som omfattar ungdomar från dessa utbildningscenter.
Vår bedömning är att utbildningsgarantin till en början skulle kunna omfatta cirka 5 000 individer. För att garantera likvärdighet och effektivitet är det viktigt att det riktas ett särskilt statligt stöd. Stödet skulle bland annat kunna finansieras genom en omfördelning av arbetsmarknadspolitiska medel. Dessutom skulle delar av den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga kunna återställas. Effekterna av denna sänkning är osäker. Det är bättre att rikta resurser till den grupp som har avgjort mest behov av stöd.
Jonas Olofsson, TCO-utredare och docent vid Umeå universitet, Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef TCO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
