Teflonhögern

Valrörelsen går in på sin sista, skälvande månad och i skrivande stund ser det förvisso helt öppet ut, men känslan de flesta har är att det är de borgerliga som har medvind. Aldrig har jag mött så många som varit så oroliga inför ett val som de senaste veckorna.

Det har sagts förut, och tål att upprepas: de rödgrönas mediestrategier har hittills lämnat en del övrigt att önska. Tänk debaclet kring den gemensamma vårbudgeten, där en ensam Thomas Östros skickades fram att ”ta debatten” och där det dessförinnan till synes ointagliga opinionsövertaget försvann för att (hittills) aldrig återkomma. Tänk strulet med samarbetslanseringen hösten 2008, Wanja Lundby Wedins styrelsemanier. Samtliga händelser borde hanterats bättre, och helst av allt inte inträffat alls.

Men faktum är också att ingen partiledare misshandlas så i såväl gamla som nya medier som Mona Sahlin. Snart sagt varje dag misstänkliggörs de rödgrönas regeringsförmåga i allmänhet och förtroendet för Sahlin i synnerhet och det görs på nyhetsplats. Rabblandet och mätandet av Sahlins förtroendesiffror ristar sanningen om henne som en omöjlig statsminister lite djupare för varje dag som går. Allt medan de borgerligas ”snedsteg” blåser förbi lika lätt som ett hembiträde i källaren kan försvinna från offentlighetens yta.

Det är märkligt på flera sätt. Mona Sahlin har förvandlat Socialdemokraterna till ett mer ödmjukt parti som inte bara öppnat för att samarbeta med andra utan dessutom bjuder på reellt inflytande. Viktigast är kanske den omsvängning som gjorts i integrationsfrågan: med Mona Sahlin vid rodret har det äntligen blivit tyst på halvrasistiska, nationalistiska utspel från partikamrater runt om i landet. Ingen ”svag” ledare skulle ha rott det i hamn.

Framför allt är det märkligt att alliansen åtnjuter så mycket medieförtroende som de gör med tanke på den politik de trots allt är ansvariga för.

Skattesänkningar för medelklassen har bekostats av höjda a-kasseavgifter och massfördrivningar ur sjukförsäkringen, i Stockholm har vårdvalet lett till fler och mer onödiga läkarbesök bland de bättre bemedlade och drastiskt minskade resurser till missgynnade områden, rean på allmännyttan beräknas ha kostat skattebetalarna 50 miljarder kronor – bara i huvudstaden.

För att inte tala om Centerpartiets misslyckade näringspolitik, cirkusen kring Vattenfall, Folkpartiets brunfärgade förslag om särskilda låglönesektorer för immigranter, burkaförbud och föräldratvång i skolsalarna. Kristdemokraternas ofeministiska vårdnadsbidrag drar ner redan missgynnade områden djupare i segregerad fattigdom, migrationsminister Billström levererar öppet rasistiska omdömen om romer.

Men istället för att naglas vid skranket seglar alliansbygget vidare, med journalistkårens ljusblåa ögon i nacken. ”Framåt tillsammans!”