Debatt Teknologi kan aldrig ersätta mänskliga möten mellan kriminalvårdare och intagna, och ökad automatisering riskerar att minska de relationella dimensionerna av kriminalvårdarens arbete. Det skriver Anne Kaun och Fredrik Stiernstedt.
Svenska kriminalvården går på knä. Anstalter runt om i landet är överfulla samtidigt som det saknas erfaren och utbildad personal. När politiker kräver hårdare tag och polisen är framgångsrika så är det Kriminalvården som måste hantera den överbeläggning, personalbrist och brist på meningsfull sysselsättning för de intagna, som blir konsekvensen.
Men Kriminalvårdens uppgift är inte bara att verkställa fängelsestraff. De ska även förebygga återfall i kriminalitet och beroende. Denna förebyggande och behandlande roll blir allt svårare att axla när anstalterna är fyllda till bristningsgränsen och personaltätheten minskar. Det är inte förvånansvärt att kriminalvårdare vittnar om att svenska fängelser har blivit platser för att förvara brottslingar snarare än att rehabilitera dem.
Den svenska kriminalvården befinner sig i en brytpunkt
En storskalig utbyggnad av anstalterna är den långsiktiga lösningen på överbeläggningen. Men det diskuteras även alternativa sätt att möta utmaningarna. Till exempel kan det ske genom att utlokalisera fängelseplatser utomlands. De största förhoppningarna sätts dock – som så ofta – till teknik. Effektivisering ska uppnås både genom elektronisk och digital övervakning på anstalterna och genom att utlokalisera verkställigheten utanför dem. Inom anstalterna ska förflyttningar mellan bostadsavdelningar och verkstäder automatiseras med hjälp av kameraövervakning och elektroniska fotbojor så att intagna kan röra sig utan kriminalvårdare.
I USA finns det nu pilotprojekt med funktionsarmband som mäter kroppsfunktioner som till exempel svettningar och puls för att kunna förutse suicidala tendenser, depression och våld på anstalterna. I stället för kriminalvårdare som agerar utifrån omdöme och baserat på professionell erfarenhet och kännedom om de intagna, ska sådana ”smarta lösningar” ta hand om problem som kan uppstå på anstalten. Liknande idéer och pilotprojekt finns även i den svenska kontexten.
Den svenska kriminalvården befinner sig i en brytpunkt och står inför en byggboom som inte skådats sedan efterkrigstiden. Att bygga nya anstalter är en långsiktig investering i infrastruktur som kommer att prägla straffsystemet för flera decennier framåt. Men även introduktionen av elektroniska och digitala verktyg i kriminalvården kommer att ha djupgående och långsiktiga konsekvenser. Det är därför av yttersta vikt att det blir rätt. De kortsiktiga lösningar som nu föreslås riskerar att vara förhastade och dåligt underbyggda.
Baserad på vår egen och andras tidigare forskning ser vi tre problem med att sätta allt för stora förhoppningar till tekniska lösningar på Kriminalvårdens utmaningar:
1. Teknologi kan aldrig ersätta mänskliga möten mellan kriminalvårdare och intagna, och ökad automatisering riskerar att minska de relationella dimensionerna av kriminalvårdarens arbete.
2. De tekniska lösningar som nu diskuteras främjar alltför ensidigt kontroll och övervakning på bekostnad av rehabilitering och vård, vilket är en av Kriminalvårdens mest centrala uppgifter.
3. Tekniska lösningar leder inte nödvändigtvis till effektivisering. Den tekniska infrastrukturen kräver underhåll och också ofta mänsklig delaktighet för att fungera, vilket innebär att resurser och arbetstid riskerar att flyttas från direkt kontakt med intagna
till att ta hand om teknisk infrastruktur.
Ett samhälle är bara så bra som dess fängelser
I stället för att sätta sin lit till att tekniken ska vara en ”quick fix” behövs ett helhetsgrepp där anstalter betraktas som vad som i forskningen har kallats för vårdande miljöer. Det innebär att inte bara säkerhet och övervakning måste vara i fokus, även om det också är viktiga frågor, utan att också rehabilitering – och förutsättningarna för det – behöver vara ett spörsmål som finns med utvecklingen av svenska anstalter.
Elektroniska och digitala teknologier kan och bör vara en integrerad del av de vårdande miljöerna. För att kunna utnyttja teknikens fulla potential bör man dock inte bara fokusera på kontroll och övervakning. Utan på att förebyggande arbete, behandling och rehabilitering kan ske på nya och innovativa sätt med hjälp av nya teknologier.
Även de intagnas möjligheter att använda kommunikationsteknologier och deras rätt till kommunikation måste beaktas i dessa diskussioner, liksom frågas om de intagnas personliga integritet. Särskilt när det blir trångt på anstalten kan tillgång till kommunikationsteknologier öppna nya kreativa rum och alternativa sätt att ta tillvara tiden på anstalt.
Det svenska samhället står inför stora utmaningar när det gäller kriminalitet och kriminalvård. De lösningar som genomförs måste vara väl genomtänkta och bygga på kunskap och erfarenhet. Att alltför förhastat genomföra illa utredda förändringar riskerar att vara både ett resursslöseri och få oönskade och kontraproduktiva effekter. Hur straffsystemet utformas har inte bara direkt betydelse för de intagna och deras familjer utan även för samhället i stort: ett samhälle är bara så bra som dess fängelser.
Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola
Fredrik Stiernstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
