I min generation är det okej att må dåligt. Vi tenderar att tänka att psykisk ohälsa är en sjuk hjärna som behöver behandlas, inte konstigare än en bruten arm eller ett virus. För många av oss är det lika naturligt att prata om ”min psykolog” som ”min mamma”.
Det är i någon mån ett framsteg att stigmat kring psykisk ohälsa håller på att försvinna. Men målet för framtiden kan inte vara att varenda människa ska behöva en psykolog för att kunna hantera sitt liv. Vårt mående säger också något om samhället vi lever i.
På lång sikt hade vi inte löst några problem ens om vi kunde sätta alla tonåringar i terapi
De senaste årens öppnare attityd kring psykisk ohälsa har gett upphov till en blomstrande ”self care”-kultur. Kommersiella välmåendetjänster som ansiktsmasker, yoga-retreats, meditationsappar och nätpsykologer har blivit de föredragna verktygen för att hantera livets motgångar. Det verkar nästan som att företagen bryr sig om hur vi mår. Men sanningen är att dessa tjänster inte är till för vårt välmående, utan för att tjäna pengar. Så fungerar en marknad. Att vi mår bra är i bästa fall en bieffekt – i värsta fall drivs tillväxten tvärtom framåt av vårt självhat.
Terapi och självhjälp kan ge värdefulla insikter, men riskerar att överskugga vikten av att söka tröst och mening utanför sig själv. Nu har psykisk ohälsa, precis som klimatförändringar och hbtq-frågor, blivit något företag kan kapitalisera på. Kapitalismen och individualismen har samverkat för att forma en generation, min generation, som alltför ofta söker tröst i ensam konsumtion.
Vi strävar efter att vara självständiga, helst helt oberoende av andra människor.
Denna förändring i vår relation till välmående och hur vi söker det är inte utan konsekvenser. Fastän vi konsumerar mer och mer så mår vi allt sämre. Unga är ångestfyllda och nedstämda, köerna till BUP bara växer. Samtidigt ser vi ett minskat engagemang för vår demokrati. Jag tror att den gemensamma nämnaren är en förlorad känsla av mening och framtidstro. Ur ett samhällsperspektiv blir psykologsamtal då en symtomlindrande insats. Vi tror att det är oss det är fel på, fast varenda en av oss mår dåligt.
Den här generationella depressionen är politisk i två avseenden. Dels blir människor stressade och deprimerade av de senaste decenniernas politik, fokuserad på vinstmaximering istället för människors välmående. Dels undergräver denna politik förtroendet för det demokratiska styrelseskicket och engagemanget för att överhuvudtaget delta i politiken, genom att separera oss från varandra. Förändring känns omöjligt eftersom vi glömt kraften som finns att hämta i det gemensamma.
På lång sikt hade vi inte löst några problem ens om vi kunde sätta alla tonåringar i terapi. På samhällsnivå behöver politiker istället ge oss någonting att hoppas på, en framtidsvision som engagerar. På ett personligt plan tror jag att många av oss skulle må bättre av att gå med i en förening än att gå vilse i evig analys av sig själv. Att människor mår bra av aktivering, gemenskap och att undvika för stor självfokusering är inget kontroversiellt inom psykologin. Inte heller är det psykologers jobb att vända en utveckling som i grunden är politisk.
Terapi kan inte bota den politiska depression som plågar min generation. Det är dags att börja ifrågasätta vår strävan efter individuell lindring och förstå att det är samhället som är sjukt. Där finns också den känsla av mening som så många av oss desperat längtar efter – inte i första hand i vårt engagemang för oss själva, utan för varandra.
Karla Backlund, studerar på Politices kandidatprogram vid Uppsala universitet med inriktning statskunskap
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
