Biståndspolitik SD-regeringen motarbetar det civila samhället. Det är den enda slutsats som går att dra.
”Bättre att hjälpa på plats”, var Sverigedemokraternas argument mot invandring. När de sedan, genom Ulf Kristerssons försorg, fick komma in till Regeringskansliet bakvägen blev slopat 1-procentsmål för biståndet en av regeringens första budgetnyheter. Sida fick sex miljarder i minskat anslag, med större besparingar att vänta. När anslagen anges i ett fast kronanslag innebär det en successiv urholkning av biståndet, eftersom att biståndet minskar procentuellt av att svensk ekonomi växer (och med den vår potentiella givarkapacitet) och av att kostnaderna för biståndet ökar.
Samtidigt pågår nu en systemförändring av den svenska biståndspolitiken, som inte bara handlar om de sedan tidigare kända besparingarna. Sedan 70-talet har det funnits långsiktiga ramavtal mellan Sida och svenska civilsamhällesorganisationer. Snarare än att tjänstemän på UD sitter och fördelar bistånd till internationella utvecklingsarbeten har svensk biståndspolitik utgått från insikten att samarbeten mellan likasinnade organisationer ökar kostnadseffektiviteten och träffsäkerheten i de medel som delas ut.
Varför vill regeringen rasera långsiktiga välfungerande samarbeten mellan etablerade biståndspartners?
Därtill har det inneburit att svenska organisationer byggt globala nätverk och värdefull kunskap om hur utvecklingen ser ut på deras område i andra länder, vilket förs vidare in i svensk politik och samhällsdebatt.
Därför har organisationer som Svenska kyrkan, Rädda Barnen, RFSU, Kvinna till kvinna och svenska fackförbund byggt upp partnerskap med motsvarande civilsamhällesorganisationer i andra länder, som inte sällan brottas med korrupta regeringar och myndigheter som inte lämpar sig för mellanstatliga avtal, och genom dessa samarbeten kanaliserat resurserna.
Den länken bryts nu, när Sida på uppdrag av regeringen säger upp alla avtal med svenska civilsamhällesorganisationer. Istället vill man ersätta de 5-åriga ramavtalen med 1-åriga ”open calls” som vilken organisation som helst ska kunna delta i.
Detta riskerar exempelvis att rasera ett stort antal fackliga utvecklingssamarbeten, som arbetet för tryggare villkor i textilindustrin i Bangladesh, mot mäns våld mot kvinnor i Benin och för en friare journalistik i Kongo. Tvärfackliga svenska biståndsorganisationen Union to Union bygger sin finansiering på Sida-medel. Ska projekten överleva kräver det i så fall att fackförbunden själva är beredda att täcka upp för bortfallet. Många andra mindre civilsamhällesorganisationer kan heller inte ligga ute med medel i hopp om att (kanske) vinna ett open call.
Varför vill regeringen rasera långsiktiga välfungerande samarbeten mellan etablerade biståndspartners, för att istället öka administrationen på UD?
Vid första anblick framstår det obegripligt. I synnerhet som regeringen angett att svenska biståndsmedel ska ”gynna svenska intressen”. I och med det nya förfarande skulle tekniskt sett utländska organisationer kunna få svenska biståndspengar för att göra samma sak som det svenska civilsamhället gör i dag. Systemskiftet måste förstås i en bredare kontext där regeringen, med regeringsunderlaget Sverigedemokraterna i spetsen, aktivt försöker underminera inte bara svenskt utvecklingsbistånd, utan även svenska folkrörelseorganisationer. Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna avskyr Civil Rights defenders, en av de organisationer som träffas av systemskiftet, för deras kritiska granskningar av partiets politik och Tidösamarbetet.
Partiet tvekar heller inte att anklaga kyrkan för att vara en ”vänsterliberal åsiktsmegafon” för att de står fast vid värderingar om öppenhet och inkludering – värderingar som rimmar illa med Sverigedemokraternas nazistiska rötter och idéer om ett slutet Sverige. Stup i kvarten sår sverigedemokrater ogrundade tvivel om opartiskheten hos alltifrån Regeringskansliets opolitiska experter till kommunala tjänstemän och public service.
Låt oss inte vara naiva, detta är en del av en medveten strategi för att tysta kritiker. För Sverigedemokraterna är opartiskhet lydnad, inte granskning eller kunskap. Gå inte på betet att det handlar om att effektivisera biståndet eller ”hjälpa på plats”. Det är ännu en öppen attack mot det svenska civilsamhället, utan skrupler för de exploaterade textilarbetare, våldsutsatta kvinnor eller dödshotade journalister som drabbas längs vägen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
