Den svenska skolan är inte längre rättssäker och likvärdig. Det skriver Thomas Hagnefur (LO).
Friskolekommittén har precis lämnat sitt slutbetänkande rubricerat ”Friskolorna i samhället”. Det är en gedigen lunta där merparten av sidorna ägnas åt att beskriva valfrihetsreformens tillkomst och utveckling i svepande positiva ordalag.
Framför allt lyfts den positiva påverkan som valfriheten, ökande andel fristående skolor och marknadsutvecklingen haft på den totala kvalitetsutvecklingen av utbildningssystemet i vårt land. Stöd för den slutsatsen hämtas bland annat från ett urval av forskningsrapporter.
Mycket i svensk skola är bra, både i kommunala och fristående skolor. Men med tiden har det visat sig att förmågan att leva upp till de krav som samhället måste ställa på huvudmän och skolor i utformningen av en likvärdig och rättssäker skola brister på alltför många håll.
Kvalitet är ett begrepp som ständigt dyker upp i debatten om offentligt finansierad verksamhet. Svensk skolas sjunkande resultat i internationella jämförelser i relation till ökande betyg, i ljuset av differenser mellan satta betyg och resultaten i nationella prov, indikerar att resultat i form av betyg inte är en tillförlitlig kvalitetsmätare.
Det finns också en rad andra faktorer som kan belysa kvalitetsbegreppet. De mest framträdande är andelen behöriga lärare och lärartäthet. Av statistiken framgår att både andelen behöriga lärare och lärartäthet är lägre i fristående skolor. Trots det uppvisar fristående skolor lika bra eller bättre resultat i form av betyg än de kommunala skolorna.
Förespråkarna för den fria etableringsrätten och en valfrihet utan begränsningar hävdar att det kan förklaras med lärare med speciella kompetenser eller att man använder ”innovationsutrymmet” (Friskolekommitténs formulering) där man lyckats utveckla pedagogiken.
Innovationerna kan då bestå i halvdagsskola där man är i skolan ena halvan av dagen medan den andra halvan ägnas åt egna studier enskilt eller i grupp. Projektarbete är också en populär form där studierna i stor utsträckning är baserade på elevernas egen motivation och studieförmåga. Tillgången till lärare som stöd har visat sig variera.
Troligtvis är det främst två faktorer som, var för sig eller i kombination, bidrar till de positiva resultaten i vissa fristående skolor.
Den ena faktorn är den betygsinflation som det finns belägg för att den förekommer och drivs av den konkurrens som råder på skolmarknaden (se bla Vlachos). Den andra förklaringen är skillnader i elevsammansättning mellan fristående och kommunala skolor där utvecklingen pekar mot allt mer socioekonomiskt homogena skolor där aktiva val utgör grunden.
Ett annat sätt att uttrycka det på är ökad segregering. Frågan om vad som utgör grunden för val av skola är en diskussion i sig. Förespråkare menar att det fria valet utgör grunden för kvalitetsutvecklingen då ”dåliga” skolor lämnas för bättre skolor. I marknadsmodellen ska då de dåliga skolorna stängas eller slås ut i form av konkurs. Senaste exemplet är JB, där konkursen blev ett argument för att marknadsmodellen fungerar! Att eleverna får betala priset för att ingen tagit ansvar för skolutvecklingen i just de skolorna syns sällan i problemformuleringarna.
Vilka är det då som väljer? Främst är det elever med från hem där föräldrarnas utbildningsbakgrund är en viktig faktor oavsett om man är född i landet eller invandrad. Man kan och förstår utbildningssystemet och stödjer barnen i aktiva val. Ungdomar själva gör också aktiva val. Men då mer utifrån egna referenser från syskon eller kamrater om skolornas olika för- och nackdelar.
Men det finns också andra drivkrafter som mer handlar om att välja bort. Om andelen från socioekonomiskt svaga grupper blir för stor väljs skolan bort av mer socioekonomiskt starka grupper. Särskilt tydligt är det när andelen synliga minoritetsgrupper blir för stor i en skola.
Det innebär att de genomsnittliga resultaten såväl som skolans rykte försämras vilket späder på det upplevda behovet av att lämna. Skillnader mellan skolorna ökar och en negativ spiral med bristande förväntningar och tilltron till den egna förmågan spär på den konkreta upplevelsen av segregering.
I Uppdrag granskning visar man den andra segregerande effekten av den marknadsmodell som etablerats i svensk skola. Det både olagliga och otillständiga i att försöka utestänga elever som tillhör en synlig etnisk minoritet, kan misstänkas vara resurskrävande eller på annat sätt inte ”passar in”.
Den bakomliggande drivkraften är vinstmotivet som är naturligt för ett aktiebolag eller en koncern. Med en given skolpeng kan bara vinsten skapas genom lägre kostnader. Det visar sig bland annat i behovet av att undvika kostnadskrävande elever, utan i stället hitta elever som kan passa in i de pedagogiska modeller som bygger på i stor utsträckning självgående elever.
Det är uppenbart att aktörer med vinstintresset som övergripande syfte inte bör ges ansvaret att bära det viktiga samhällsuppdraget som det innebär att utforma en likvärdig och rättssäker skola.
Segregation och utslagningsmekanismer blir allt tydligare och startar redan i skolan. Utanförskap ses numer som ett individuellt problem som har väldigt lite med strukturella samhällsproblem som arbetslöshet, sjukdom eller bristande utbildning att göra.
Tanken om ett samhälle som håller ihop har stannat vid en tanke. Är segregering och utslagning ett problem enbart för de som drabbas av det, eller är det något som även borde oroa oss som för tillfället har fast mark under fötterna?
Thomas Hagnefur, arbetar med utbildningspolitik på LO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
