Närvaron av romska besökare från andra EU-länder tycks ha gett antiziganismen nya uttryck. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus.
EU har sent omsider börjat ta frågan om antiziganismen och diskrimineringen av romer på större allvar. Dessa dagar markeras detta under den »Roma week« som organiserats inom EU-parlamentet på initiativ av bland andra Soraya Post (Fi).
Sverige har där nämnts som ett föregångsland. Vitboken om övergreppen under 1900-talet och tillsättandet av en särskild kommission mot antiziganism har omtalats som viktiga initiativ som borde kopieras av andra länder. Men viktigare var kanske att svenska deltagare i diskussionen var självkritiska.
Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma. Det finns skäl för självkritik.
Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.
Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.
Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet om sådana fall är högt. Skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.
Detta förtroendegap vidgades ytterligare när det avslöjades hösten 2013 att Skånepolisen sysslat med systematisk massregistrering av romer. Det faktum att ingen av de ansvariga för den verksamheten har ställts till svars, har bekräftat många romers känsla av rättslöshet. Visst noterades den ursäkt som den nytillsatte rikspolischefen framförde, men det plåstret täckte inte det gapande såret.
Trots att en åklagare och tre tillsynsorgan (SIN, DO, och JO) undersökte denna sak inom respektive mandat så har det ännu inte klarlagts hur personsuppgifterna faktiskt samlades in om de nära 5 000 registrerade i de så kallade familjeträd som etablerades (folkbokföringen anger inte etnicitet vilket betyder att andra källor måste ha använts). Frågor kvarstår också om hur uppgifterna kom att spridas och till vilka.
Åklagaren valde att inte resa åtal och tillsynsorganen drog olika slutsatser, även om de tycktes överens om att registreringen varit olaglig. Vårt system för myndighetsgranskning höll inte måttet i det här viktiga fallet. En oberoende utredning bör därför göras av den härvan. I ett romskt perspektiv är denna affär definitivt inte uppklarad.
Samma gäller också projektet med vitboken om övergreppen under förra seklet. Den redovisningen har inte följts upp av en officiell markering från landets politiska ledning om att denna skamliga historia befogar en nationell ursäkt till det romska folket. Sanningen om förföljelserna måste också få plats i skolans historieundervisning och dokumenteras i ett romskt museum.
Närvaron av romska besökare från andra EU-länder i vår stadsmiljö tycks ha gett antiziganismen nya uttryck. Hatbrotten mot de som tigger har varit många och i en del fall brutalt våldsamma. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus.
Även på ledar- och debattsidor dominerar krav på repressiva åtgärder mot dessa utsatta människor. Regeringen tillsatte en särskild samordnare som förväntades lösa de problem som uppstått i samband med bland annat de tillfälliga läger som upprättats på olämpliga eller olagaliga platser.
Han krävde »nolltolerans«, snabba, effektiva vräkningar och att inga alternativa boenden skulle erbjudas av kommunerna. Han avrådde också svenska folket från att ge något till de som bad om en slant. Syftet var uppenbart – tillvaron här skulle bli så svår att de åkte iväg.
Det var nästan samma ordalag som användes under förra seklet när dåtidens makthavare ville lösa »zigenarfrågan« i landet.
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012, nätverket för utsatta EU-migranter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
