Grundstenarna i uppgörelsen med Turkiet går inte att kombinera med internationell rätt. Men det finns flera andra saker EU kan göra, skriver Europarådets f.d. kommissionär för mänskliga rättigheter.
EU:s preliminära uppgörelse med Turkiet om flyktingarna är tyvärr ännu ett steg mot unionens totala kollaps i denna så avgörande fråga.
Beslutet att skicka tillbaka alla flyktingar som lyckats ta sig till Grekland till Turkiet kommer att leda till massiva kränkningar av rätten att söka asyl.
Till bilden hör att även om Turkiet har ratificerat Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter så har den turkiska staten gjort en i detta sammanhang helt avgörande reservation: respekten för konventionen gäller bara för européer.
Alla andra nationaliteter kan inte räkna med att få sina rättigheter respekterade i Turkiet. Redan tidigare har detta varit ett stort problem. Deportationer har skett av personer som varit svårt förföljda i sina (icke-europeiska) hemländer.
Det verkar som om det finns en avsikt att göra det möjligt för syrier att komma till EU-länder för asylprövning. Men vad kommer att hända med asylsökande från andra länder i Mellanöstern eller från Afghanistan. Eritrea eller Somalia?
Dessutom. Byteshandeln om flyktingarna – för varje deportation till Turkiet ska EU ta emot en syrisk flykting från Turkiet – är inte smart. Bara principvidrigt.
Visst borde mycket mer seriösa försök gjorts för att stoppa smuggelbåtarnas livsfarliga rutter. Men risken nu är att nya ännu farligare vägar kommer att sökas av desperata människor. Och att smugglare kommer att fortsätta men kräva ännu högre belopp.
Europeiska rådets president Donald Tusk har fått en omöjlig uppgift. Grundstenarna i denna uppgörelse går inte att kombinera med internationell rätt. FN:s flyktingkommissarie har redan kritiserat uppgörelsen, liksom Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Amnesty International.
Vad borde i stället diskuteras?
Turkiet, liksom Libanon och Jordanien, måste få ännu mer stöd från EU och andra för att klara att ge rimligt stöd till alla som kommit över gränsen från Syrien.
UNHCR och andra FN- organ som försöker bistå människor inne i Syrien och Irak liksom i grannländerna måste likaså få betydligt större bidrag.
Uppbyggnaden och utvecklingen av »hot spots« för en preliminär behovs- och tillståndsprövning måste intensifieras. Från dessa centra bör sedan de behövande slussas eller kunna resa lagligt till något mottagarland.
Pressen på samtliga EU-länder att delta i ett seriöst mottagande program bör öka. De som föredrar att inte medverka bör inte längre ses som fullvärdiga deltagare i Schengensamarbetet.
Samtidigt bör länder utanför EU och Schengen inbjudas att samverka med detta internationella försök att lösa denna krissituation. Frågan bör tas upp med högsta prioritet på den världskonferens om humanitära frågor som ska hållas i Istanbul innan sommaren.
Men det humanitära arbetet kan inte särskiljas från ansträngningarna att få ett stopp på kriget i Syrien och delar av Irak. Hjälpsändningarna kan främja fredsarbetet och en konstruktiv, rättighetsinriktad flyktingpolitik betyda enormt mycket för Syriens framtid – utan Daesh och Assad.
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
