Thomas Hammarberg: Europa bär en stor skuld för båtolyckan

När det inte finns några legala möjliga kanaler att söka skydd – då återstår bara de mest farliga transporterna. En solidarisk flyktingpolitik krävs nu, skriver Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter. 

Tragedin utanför Lampedusa var ohygglig, men inte den enda. Tusentals migranter har drunknat i Medelhavet under senare år.

En av de tidigare tragedierna inträffade i maj 2011 då inte mindre än sex hundra personer – många också den gången från Eritrea och Somalia – följde ett otjänligt fartyg ned i djupet. Reaktionen den gången var kyligt kraftlös liksom inför den rad andra förlisningar som rapporterats.

Nu äntligen tycks det bli en reaktion på dessa mänskliga katastrofer. Frågan är vilken.

Det är viktigt att de europeiska beslutsfattarna inser proportionerna. Europa är inte översköljt av asylsökande och andra migranter. Länder som gränsar till konfliktområdena tar emot betydligt fler. I dag finns till exempel en miljon syriska flyktingar i Libanon, ett land som har en befolkning mindre än hälften av Sveriges.

Det måste också inses varför en del av flyktingarna vill komma. Det handlar inte om lycksökeri eller oansvarig äventyrslusta. De flyr undan krig, förtryck och djup misär. Det handlar bokstavligen om överlevande för många av dem. Enligt internationella fördrag borde många av dem erbjudas fristad och skydd.

Men Europa är inte berett, dörren är i praktiken stängd. Det sägs att de som verkligen har asylskäl ska få skydd, men både regler och praxis ger inget utrymme för många av dem att göra en ansökan.

Båtar har stoppats i Medelhavet och tvingats tillbaka till Libyen och Tunisien utan chans för de asylsökande bland passagerarna att kräva sin rätt.

Cecilia Malmström i EU-kommissionen möter en minst sagt njugg hållning från en majoritet av medlemsstaterna när hon försöker humanisera och samordna den europeiska migrationspolitiken. Samordning är absolut nödvändig om ”konkurrensen nedåt” ska förhindras.

Den ena regeringen efter den andra skickar medvetet signaler om att migranterna är särskilt ovälkomna till just det landet. Den grekiska regeringen gick så långt att den så kallade Dublinförordningen (att asylsökningar skulle behandlas i det första landet den sökande kom till) inte kunde tillämpas där. Men även danska regeringar har varit framstående i att framställa sig som särskilt ovilliga värdar.

Bakom denna hållning – som i sin praktik kommit att underminera arbetet av FN:s flyktingkommissarie – ligger förstås inrikespolitiska överväganden. Den ekonomiska krisen med en djup arbetslöshet har gynnat främlingsfientliga partier och de etablerade mittenpartierna har backat och kompromissat.

Samtidigt som det åldrande Europa faktiskt behöver ett tillskott arbetsvilliga krafter utifrån så har kontinenten fastnat i en reaktionär, nationalistisk isolationism med okänslighet inför människors situation utanför våra bevakade gränser.

Europa är inte ens villigt att ge en fristad till de flyktingar som samlats i olika flyktingläger och som av flyktigkommissarien bedömts ha ett akut skyddsbehov.

Sverige har lovat en kvot på 1 900 av sådana fall, Tyskland och ett par andra länder har också förklarat sig redo att ta emot ett visst antal. Men de löftena motsvarar knappt tiondelen av behoven.

Det är denna stängda dörrens politik som bidrar till tragedierna över Medelhavet. När det inte finns några legala, praktiskt möjliga kanaler att söka skydd – då återstår bara att vända sig till smugglarna. Och när smuggelvägarna stryps återstår bara de mest farliga transporterna.

Bakom behovet att migrera ligger förstås missförhållandena i hemländerna.

Även där har vi ett ansvar, en utmaning inte minst för politik för konfliktlösning och ekonomisk utveckling. Men vi måste inse att det kommer att ta lång tid, kanske generationer, innan mångas behov av att emigrera har tonat bort.

Det i sin tur kräver en solidarisk flyktingpolitik nu.

Thomas Hammarberg, Europarådets tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter