Den grekiska befolkningen genomlider just nu ett av de mest hänsynslösa sparprogrammen Europa upplevt i modern tid. Fattigdomen ökar och likaledes brotten och självmorden, men trojkan det vill säga IMF, EU och Europeiska centralbanken (ECB), menar att Grekland inte genomför åtgärderna tillräckligt snabbt.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har anklagat Europas krisländer för att ha misskött sina finanser och att det har orsakat skuldkrisen. Det är i huvudsak felaktigt. Det är euron i sig som har bidragit till den skuldkris som nu hotar välfärd och jobb i Europa.
Många bedömare menar att den nuvarande krisen visar att en valutaunion utan en finanspolitisk union inte fungerar, och sätter sin tilltro till euroobligationer som det instrument som skulle kunna injicera nödvändigt kapital och förhindra spekulation.
Också Europafacket menar att euroobligationer, finansiell transaktionsskatt och ett europeiskt riksgäldskontor, skulle kunna förhindra framtida kriser. Det skall balanseras av europeiska minimilöner, förstärkt makroekonomisk dialog med parterna och förstärkta sociala trepartstoppmöten.
Införandet av en gemensam obligation skulle sannolikt innebära ett behov av att skapa en gemensam finanspolitik och ett europeiskt finansdepartement. Med makt att ta på sig skulder för enskilda medlemmar i euroområdet och i längden beskattningsrätt för att betala skulderna.
Men vad innebär en gemensam finanspolitik och en ökad federalism?
Effekterna av en finanspolitisk union blir en kraftigt ökad överstatlighet där styrningen av ländernas finanspolitik måste öka och den centrala nivåns makt ökar. En europeisk finanspolitik som inbegriper euroobligationer skulle riskera att kraftigt minska parternas fria förhandlingsrätt på nationell nivå.
Det handlar för medlemsländerna inom eurozonen att avstå från en del av sin suveränitet i utbyte mot ett säkrare kapitalflöde (för vissa). I utbyte mot stöd måste det till regler på överstatlig nivå där EU kan kontrollera, lagstifta och sanktionera om begränsningar av underskott. Det innebär också att enskilda regeringar inte skulle ha någon behörighet att utfärda egna obligationer för att finansiera sina egna underskott.
En sådan utveckling innebär i förlängningen också ett större behov av att få en mer likartad utveckling inom EU när det gäller utvecklingen av arbetskraftskostnaderna. Detta innebär att lönebildningen inom EU-området blir mer sårbar för olikheter och att kraven därför ökar på mer av samordning och likartade regler, eventuellt också att kraven på statlig intervention i lönebildningsprocesserna tilltar.
Krisen kan inte mötas med att peka finger åt andra länder, det riskerar att splittra EU. Det finns heller inget mandat att inrätta ett europeiskt finansdepartement som styr medlemsländernas ekonomi.
I stället bör problemen mötas med åtgärder som stärker möjligheten till framtida finansiell stabilitet, ökad sysselsättning och tillväxt inom euroområdet. En åtgärd som skulle ha betydande effekt på sikt vore att ändra på ECB:s uppdrag: att både värna sysselsättning och prisstabilitet.
En viktig bakomliggande faktor bakom krisen i många länder har varit en svag ekonomisk- och sysselsättningstillväxt. EU måste därför skapa ett ekonomiskt utrymme för att gynna gemensamma investeringar i välfärd, infrastruktur, utbildning och innovationer som stärker den ekonomiska konkurrenskraften.
Thomas Janson, rådgivare EU-frågor, TCO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
