Thomas Janson: "Historien går igen"

I efterdyningarna av finanskrisen har Europas politiker bestämt sig för att genomföra en politik som förmodligen inte hade varit möjlig i ett annat läge, enligt mottot “never waste a good crisis”. Drakoniska nedskärningar av löner och välfärdssystem i Grekland, Spanien, Portugal och Irland skall få dessa länder på fötter igen. Det har följts av massiva protester och strejker av fackföreningar liksom av ökad fattigdom och utslagning.

Nu vill EU och medlemsländerna institutionalisera denna åtstramningspolitik. Det handlar om att EU skall ha mycket mer genomgripande övervakning av medlemsländernas ekonomiska situation men också att det införs böter för de euroländer som bryter mot Tillväxt- och stabilitetspakten. Med denna politik minskas möjligheterna för en ekonomisk politik som bidrar till välfärd och välstånd för det stora flertalet löntagare genom att länder i euroområdet ostraffat kan förbättra sin konkurrenskraft med alltför låga löneökningar. Tyvärr är Sverige är en av de största påhejarna av förslagen och hade egentligen velat gå längre än vad som nu föreslås. I ursprungsförslaget omfattas bara euroländerna av de böter som kan utdömas, men nu vill Anders Borg också ha böter också för icke-euroländer såsom Sverige.

Att skylla på lönerna som orsak till krisen är ogrundat och omotiverat. Det är viktigt att komma ihåg att finanskrisen och den nuvarande skuldkrisen inte beror på för höga löner. I stället pekar bevisen mot att för låga löner och för låga löneökningar förvärrade skuldkrisen i USA. En IMF-rapport från 2010 pekar ut den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade förhandlingsstyrka ut som den främsta orsaken till finanskrisen i USA 2007.

Det ironiska är att denna typ av åtstramningspolitik inte är ny utan delvis är en återupprepning av den politik som fördes under liberalismens höjdpunkt före och mellan de båda världskrigen med katastrofala konsekvenser som följd. Den ungersk-brittiske nationalekonomen Karl Polanyi beskrev i slutet av andra världskriget i boken ”Den stora omvandlingen” hur tron på den tidens euro, guldmyntfoten, var så universell och så allomfattande att denna bibehölls trots enorma kostnader; politiskt, valutamässigt och socialt.

Konsekvenserna av politiken under 1920-talet var löne- och villkorssänkningar i bland annat den tidens stormakt Storbritannien, påföljande strejker vilket fick till följd att den brittiska fackliga rörelsen till slut tvingades abdikera. Men detta system började till slut kollapsa under tyngden av de sociala konsekvenserna. Utslagningen av företag och ökningen av arbetslösheten var det kraftfullaste av argument mot guldmyntfoten. För svensk del kan påminnas om att dödsskotten i Ådalen skedde när arbetarna hotades av lönesänkningar då Sverige fortfarande var del av guldmyntfoten.

Polanyis analys av guldmyntfotens konsekvenser är i allra högsta grad relevant för situationen i Europa i dag. Liksom på 1920-talet är det löner och interndevalveringar som är i fokus för att komma tillrätta med vad som i huvudsak är finanskriser och problem med bytesbalansen. Åtgärderna riktas mot de länder som har underskott i bytesbalansen, till exempel Portugal och Irland, medan de länder som eldar på krisen genom alltför låga löneökningar, såsom Tyskland, slipper undan. De nuvarande förslagen i en riktning där arbetsmarknaden avregleras, lönerna pressas ner och parternas ställning försvagas genom inblandningen i lönebildningen.

Utgångspunkten måste vara att parternas ansvar för lönebildningen skall fredas i lagstiftningsförslagen. Det finns förslag i Europaparlamentet som går i den riktningen men det finns också frågetecken om detta är tillräckligt. Men det måste också in i lagstiftningen att de länder som vill konkurrera med för låga löneökningar skall kunna utsättas för sanktioner, annars blir det ett reellt nedåttryck på lönerna med fler sociala konflikter som följd. Låt inte historien återupprepa sig.

Thomas Janson, internationell sekreterare, TCO.